måndag 8 februari 2010

I dag dog jag en smula...

Detta är mer privat än jag brukar vara, men jag är lite knäckt. Det finns säkert de som kommer att utnyttja det. Tyvärr.

Har suttit i Tingsrätten som tilltalad eller vad det heter. Jag mot två ämbetsmän. Papper går före människor, det finns regler. Jag har nämligen slarvat med att lämna in min fars räkenskaper i tid. Det har helt enkelt inte legat överst på min lista. Det borde det ha gjort insåg jag idag. Nu får jag förmodligen böta och stå där med skammen och jag lovar att jag känner den också.

Saken är den att för två och ett halvt år sedan uppdagades det att min far hade en god man via överförmyndaren. De två männen blev osams och nästa slogs. Den gode mannen ringde hem till mig och klandrade min ilskne gamling. Han å sin sida var arg för att han inte fick ringa den gode mannen så ofta han ville och så blev räkningar dubbelbetalda eller obetalda. Så där höll det på. Min syster och jag hade inte haft någon aning om detta. Men jag tog över. Vad jag inte riktig visste då var vilka formalia som krävdes. Jag tänkte att det bara var att köra på som vanligt. Vilket vi gjorde.

Mitt i alltihop blev mina båda barn allvarligt sjuka, riktigt allvarligt - jag trodde att jag skulle förlora dem båda två, nästan samtidigt. Det var traumatiskt i mitt liv. Ja, för alla förstås. Det fanns småbarn med i bilden också. Jag åkte som en jojo mellan olika sjukhus. Min far ringde på nätterna, var ute och rände på stan samt tog med sig okända hem. Han blev mer och mer förvirrad. Kunde inte skilja på dag ooch natt. Han var dement.

Till slut fick vi in honom på ett äldreboende. Det var om möjligt ännu jobbigare. Ty han var kristallklar mellan varven så det gick att föra samtal. Men inte med personalen för de flesta talade dålig svenska och de övriga boende var väldigt långt gångna i sin demens. Som att sitta i dödens väntrum sa han och avskydde sitt liv. Han bestämde sig för att sluta äta. Jag lärde mig då att svälja är ett val man gör. Läget var förtvivlat jag var hos honom på dagar och kvällar. Ungarna kvicknade till vartefter gud ske lov. Men när de blev pigga blev gamlingen allt sämre. Jag engagerade mig i anhörigrådet för att se till att han skulle få det bättre. Fick igenom att de som var lite piggare på olika avdelningar skulle få träffas för att få en social vardagstillvaro tillsammans och inte bara i storsal med allsång. Drev också igenom att maten skulle serveras ur porslin i stället för uppvärmda plasttråg. Brydde mig om de andra gamlingarna också och försökte pigga upp. Personalen hade fullt upp ändå.

En natt gick han upp och bröt höftbenet. Det blev operation och efter det blev han sig aldrig lik. Han tappade livslusten, hade ont, kunde inte längre gå själv. Det visade sig att det blivit någon slags infektion i operationssåret och han åkte ut och in på KS. Den sista operationen överlevde han inte.

Mitt i all denna oerhörda röra fick jag brev från överförmyndaren som anmodade mig att komma in med redovisning av räkenskaperna. Jag fick fler brev faktiskt men de lades åt sidan. Jag var slut jag orkade liksom inte ta itu med saken, det handlade om att hålla sig över vattenytan för att själv överleva. Till slut skickade de tingsrätten på mig. Jag ringde till kanslichefen och sa att jag ville träffa dem för jag behövde hjälp. Det behövs inte sa han gör det där nu. Det föll återigen i bakvattnet - jag var i djup sorg och fick plötsligt en begravning att ta hand om också. Just nu håller jag på med bouppteckningen. Redovisningen till överförmyndaren är kvar. De kräver mig på vite. Jag har varit i Tingsrätten. Jag är knäcktoch känner mig som en usel människa trots att jag nog faktiskt gjort mer än man kan begära för att ta hand om min gamle far. Det handlar om räkenskaper som inte är sammanstälda. Det är inga konstigheter alls.  Egentligen.

Överförmyndaren skulle naturligtvis inte varit inblandad i detta. Det var vår familjs angelägenheter. De skulle talat om för mig vad det  innebar. Jag visste inte det, jag ville bara vara behjälplig och var det också. Det handlade om vår familj. Nu har jag varit i tingsrätten och får eventuellt böta.

Som god man ska man sörja för en person och skydda honom/henne. Jag gjorde det mer än man överhuvudtaget skulle kunna begära av en utomstående. Jag har verkligen skött om honom och ägnat hur mycket tid som helst åt hans gamlingstid för att han skulle ha det så bra som möjligt. Men jag lämnade inte in papper till Överförmyndaren i tid!!! Det får jag nu sota för. Bouppteckningen är inte ännu inte klar. Det jag gjort är mänskligt och jag hade aldrig hamnat i denna situation om Överförmyndaren sagt att jag inte hade behövt vara God man. För jag kunde mycket väl tagit hand om det hela privat. Varför sa de inte det. Varför fungerar de som maskiner. Varför hjälpte dom mig inte nör jag bad om hjälp? Varför drev de allt till tingsrätten utan att ringa mig och fråga hur det var fatt? De visste att det handlade om min far...

Jag känner ett visst förakt för myndighetsutövning. Och framför allt tänker jag på dem som inte kan tala för sig alls i såna här situationer.

Den värsta dagen i mitt liv... Kommer jag nu att bli stämplad som den där som inte kan sköta sig. Det är ju inte sant, det är inte så. Men jag lämnade inte in papper i tid. Det finns inga konstigheter med räkenskaperna men de ska sammanställas. Jag måste göra det nu. Hur ska man orka med allt. Det är inte lätt att vara den där duktiga storasystern. Jag får lust att dra...

Jag känner förakt för mig själv men mest för tjänstemän som är helt okänsliga för andras elände och bara kör på som maskiner. Inte ser en ögonen eller visar någon som helst medkänsla. Åta er aldrig ett godmanskap, det är inte värt det.

Updatering: Tingsrätten ogillar Överförmyndarens talan... Tack. Nu ska jag gå ett steg till ty jag borde aldrig ha blivit/varit god man till min styvfar från början. Detta borde Överförmyndaren ha upplyst mig om.

8 kommentarer:

Drottningen sa...

Det där är precis min upplevelse också. Man har en gång i tiden skapat regler för att underlätta för människor, men någonstans längs vägen blev reglerna själva målet.

Självklart ska regler följas, men myndigheter är inte särskilt bra på att tala om vad man ska göra heller eller för all del vad man har rätt till. När det begav sig och jag plötsligt hade vårdnaden om min då sextonåriga syster så var det väl bra för dem, men egentligen hade hon ju kunnat bli placerad hos mig bara och jag hade fått betalt, istället för att behöva trolla med knäna med min deltidslön. Nämnde någon ens möjligheten i något av alla möten? Nej, precis.

Och i just de lägena, när man är som allra mest sårbar och mitt uppe i sorgen (som ju inte alls försvinner efter en månad eller två.. eller femtio) så _ska_ samhället faktiskt fungera, då om någonsin.

Poängen jag vill komma till med mitt surr är att du inte ska klandra dig själv, du har haft häcken nog så full.

Widham sa...

Jag finner inga ord. Jag vill bara åka tillbaka upp till Stockholm och krama dig.

Släpp skuldkänslorna om du kan. Du är värd bättre än att känna skuld och skam.

Hans J sa...

Ibland Mary,

ibland är allt bara ett rent helvete!

Ibland undrar man hur man ska orka ta ett enda steg vidare, ett enda...

Då kan det vara trösterikt att veta, även om man skulle vara den enda i hela världen som vet det, att man gjorde så gott man kunde.

Även om så alla i hela världen skulle vara emot en så vet man längst inne... Man vet.

Det kan ingen ta ifrån en.

För det som har hänt existerar i tidens bok, det är skrivet där.

Dina upplevelser delar du med så många så du är alls inte ensam!

Fredrik sa...

Sympati, Mary. Jag vet inte vad mer man kan säga. Jag tror dock att alla utanför tjänstemanna-världen förstår. Du blir inte "den där som inte kan sköta sig."

Kajsa Bergman Fällén sa...

Ingen är perfekt. Ingen! Saker händer och det blir som det blir. Ibland till det bättre, ibland till det sämre.

Kram!

LeoB sa...

@Mary:

Får lite dåligt samvete för att jag just frågade dig varför du inte nämnde Swift idag. Då hade jag inte sett det här.

Jag tycker naturligtvis inte att du ska skämmas. Jag känner med dig och tror nog att det här snart är inspiration för dig i ditt politiska arbete.

Liksom det är för mig. (Jag har sett liknande saker.) Det är precis det här som vi måste tillbaka till. Visa vad strikta regler i händerna på oförstående människor kan leda till. Och försöka se till att människan går före reglerna.

Alltid.

Anonym sa...

vad finns det att säga egentligen

Om du är enda barnet så kan du ändå glädjas åt detta, för av någon anledning så är det vid svåra stunder som folk har som svårast att samarbeta.

Själv så ska man bråka med vårdutövaren att mamma inte får den vård hon borde få, samtidigt som min syster vill sätta henne på hemmet, samtidigt som min alzeimerssjuka pappa säger att han har lovat henne att bo kvar.

Mina erfarenheter från tidigare är att man ska utelämna externa förmyndare så långt som möjligt.

Farsan är förmyndare åt mamma båda har psykiskt nedsatta funktioner så jag sköter om en del, men om det blir fel så tar pappa på sig ansvaret.

Mary sa...

De externa borde ha hjälpt mig att fixa till det här så att de inte behövt blanda sig i. Det har aldrig behövts. Jag är int eexpert på hur myndighetsutövare fungerar. Jag är en dotter som ville min gamling väl.