Om konsten att ta död på arbetsglädjen...

L Ö R D A G S T A N K A R

på söndagen...

Spännande saker händer alltid i valtider. Samtidigt som det är stort pådrag i partiorganisationerna så tappar människor sans och balans. Det kvackas och plaskas i ankdammens vass. Det är särskilt olyckligt nu när vi står inför vårt viktigaste val någonsin. Det gäller för moderaterna att vinna väljarnas förtroende så att vi får fortsätta regera! Vi har politiska konferenser där vi peppas att jobba för vår politik. Tyvärr så spricker detta då och då på lokal nivå. Ty där är det andras mål och mening som har betydelse och det har mycket lite med politisk verksamhet att göra. Det slutar aldrig att förvåna mig. Det handlar om makt förstås. Dessvärre så är detta signifikativt för samtliga partier, man hör det överallt. Det är politikens gyttjefyllda baksida. En del kallar det demokrati själv vill jag kalla det en uppvisning i dålig smak och begränsat omdöme.

Det är så oerhört patetiskt när vissa människor tror att de är smartare än andra och bakom kulisserna smider planer, den ena jävligare än den andra. Det handlar oftast om dem själva och deras eget väl och ve eller att de hatar någon annan som till varje pris ska bort. Man skulle önska att de använde sin energi till bättre mål. Förblindade av sin bitterhet tar de till alla medel. Det är mer än självmarkerande.

På provvalsmötet talar man om vikten att engagera sig för politiken och få in yngre krafter, sen flyttar man upp personer som har mycket dålig närvaro i sina förtroendeuppdrag och aldrig setts till i valarbetet eller annat. Andra som jobbat mycket för partiet blir nedflyttade! Dessutom flyttar man ner samtliga yngre personer, som är de som är vår framtid. Fyra stycken! Hur tror man att detta ske ge arbetsglädje och skapa samarbetskänsla för den moderata politiken? Det är som att sätta lock på entusiasmen innan den ens fått chansen att komma igång. Maken till dålig människokännedom, empati och kunskap om motivationsfaktorer har sällan skådats.

Det mest pinsamma är att de tror att omgivningen inte ser vad de gör... Utanför står vi andra och ser dem simma runt i ankdammen. Helst skulle jag vilja tömma den på vatten. Boktips: Ankdammen säger min son här.

Nåväl mot dumhet kan man inte slåss. Det måste man dessvärre inse. Samtidigt tycker jag att man ska dra fram trollen i ljuset och inte låtsas att dom inte finns. För när de försvinner som det blir lugn och ro. Hur nu det ska gå till.

Jag är inte ens feminist... men däremot gillar jag att ha kul, att brinna och jobba hårt. Vinna val, göra det tillsammans med andra. Vi bör jobba med och inte mot varandra, eller hur?

 
Krönikor: Kent Persson, Johan W, Peter L, Peter H, Soilander, Tokmoderaten - dig ska jag ta itu med vid senare tillfälle. Hur vågar du bara?