I sedvanlig ordning ska det nu diskuteras om vem som startade frågan, vem som är mest ädel. Sluta med det. Det viktiga är att det händer nåt nu. Som Thomas H säger det handlar om metodutveckling av det politiska samtalet. Hans artikel i Aftonbladet om att säga förlåt var nog det som gav frågan en större spridning, även om en del av oss ständigt försöker påpeka detta. Jag fick min riktigt stora insikt i början av mitt bloggande, från min favoritjurist Mårten Schultz som vid ett tillfälle när jag själv gick igång och dömde en person som faktiskt inte var dömd ännu. Mitt fördömande byggde enbart på artiklar i tidningar. Vilket Mårten påpekade för mig. Han hade rätt och jag har haft det som rättesnöre sedan dess. Det säger också en hel del om hur lätt det är att bara flyga med utan eftertanke. Även om man känner sig och vill vara juste. Därför är det bra att bli påmind.
Flera (S)-bloggar handlar idag om att börja blogga rent som de kallar det och det manifesteras av olika symboler. Peter L Andersson har lanserat den här knappen.
Det är alltid bra att ha ögonen på dumheter. Även sina egna. Tror att det ur en sån här diskussion kan komma något gott för oss alla. Det är inte en kamp mellan olika typer av media, det är snarare en slags påminnelse om att även politiker är människor. Det de säger i sin politiska gärning ska dock skärskådas och det rejält.
Det är lustigt att läsa i Expressen idag om att de borgerliga tydligen nu slutar tala om Maria och istället säger miljöpartiet. Det går bra att få till det lite hur som helst om man vill förstås. Men är det inte så att det är miljöpartiets politik det handlar om? Det trodde jag. Lotta Gröning tror att Maria knäcker Reinfeldt. Det tror inte jag.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, politiker, samtalston, personangrepp, politisk dialog, val2010
1 kommentar:
Det är lätt att låta sig påverkas av media... även om man lever med en övertygelse om att det är si och så med objektiviteten. Vad ska vi tro på om inte den massmediala rapporteringen.
Vad som är betydligt svårare, är att erkänna att man har fel. Men vilken vinst det är att göra det om man övertygats om att så är fallet. Näst svårast verkar vara att lyssna och att utsätta sig för risken att behöva omvärdera sina åsikter och återta felaktiga påståenden.
Om de här egenskaperna fanns att finna hos en större del, eller över huvudtaget hos våra politiker, så vore mycket vunnet. Om folket tillät det också.
Vinster i form av orubbad prestige och möjlighet att utöva makt verkar alltid stå högst upp på den politiska agendan, mer hos vissa, mindre hos andra... Hur viktigt det är ser vi kanske främst på de verktyg som används för att bibehålla eller stärka sina positioner, alltså på hur långt man är beredd att gå och vad man är beredd att offra i form av mänskligt kapital.
Jag har svårt att tänka i banor av omedvetenhet då fakta samlas i högar... Dessa är vanligtvis tillgängliga för den politiker som vill ha dem.
Vad tråkigt det känns att gå till valurnorna för att försöka förhindra något, istället för att få rösta på något man tror på... som på människor som strävar efter allas bästa och visar sig trovärdiga därför att de är beredda att ändra sig och även ta parti för en motståndare då denne presenterar en sanning.
Skicka en kommentar