fredag 21 maj 2010

Alla talar om ungdomsjobben, men femtiotalisterna då...

Läste en insändare i Metro från torsdagen den 20 maj. Den hade rubriken - Femtiotalisterna diskrimineras på arbetsmarknaden. Det är sant. Det är inte ungdomarna det är synd om utan om de 50-talisterna som drabbades av förra lågkonjunkturen och åkte ut från arbetsmarknaden. De är välutbildade, erfarna och duktiga men de får inga jobb. Vad ska de göra? 10 år kvar att jobba kanske. Det är dags att beta av arbetslöshetskön i åldersordning menar insändaren Ulf Hansson. Det är inte utan att jag håller med.  Det är dags att ta itu med åldersdiskrimineringen som gäller på arbetsmarknaden. I varje CV-databas du lägger in dig i så börjar det med att du ska skriva in namn, kön och ålder. Ett givet sökbegrepp. En 50-talist kommer aldrig ens med i sökningen där. När och om man träffar en rekryterare så frågar de om vad man dörmde om efter gymnasiet. En konstig fråga att ställa till en med lång arbetslivserfarenhet men given om ens egna referensramar börjar där. På sätt och vis kan man se åldersstrukturen som en stor bromskloss för utvecklingen på arbetsmarknaden.

Tiden går och paniken inför pensionen som alltmer holkas ur är stor för många 50-talister. Vem tar itu med det av alla politiker. Det är en väsentlig fråga.

6 kommentarer:

Mikael sa...

Hej Mary!

Kom inte och påstå att 50-talisterna är diskriminerade.

Vill man se DISKRIMINERING så räcker det att titta på de nyutexaminerade och relativt nyutexaminerade unga akademikerna. Många av dem började söka jobb redan i början av sin utbildning och redan då började den cyniska och hänsynslösa bortsorteringen och utfrysningen av oss.

Jag vet, för jag har egen erfarenhet av det. Jag är varken slö eller lat, utan jag sökte alla möjliga tänkbara extrajobb och deltidsjobb, men det var verkligen JOBBSTOPP. Jag var inte välkommen någonstans på hela arbetsmarknaden.

Jag kände genast att nu börjar den mobbning och total exkludering igen som pågick ända fram till jag började gymnasiet.

Så jag kan lugnt säga att unga akademiker och särskilt de från de samhällsvetenskapliga disciplinerna är de som har allra sämst situation i dagens Sverige.

Jag är inte den som ger upp utan kämpar på , men dagar när man får mejlen fylld med NEJ TACK svar från olika arbetsgivare där man sökt jobb ...ja då inser jag att på den svenska arbetsmarknaden är jag inte ÖNSKVÄRD.

Sverige behöver bli varmare och vi behöver fler politiker som har empatisk förmåga och som är medmänskliga. Tyvärr finns inte många av dem i den Riksdag vi har idag. Det är tragiskt att Sverige skall behöva se ut så här 2010.

50-talisterna har det bra, de är inte diskriminerade och mobbade och totalt exkluderade så som jag är i dagens Sverige.

De har ju säkert lång arbetslivserfarenhet och väldigt gott om pengar som de inte hinner göra av med under sin livstid.

Så de som påstår att 50-talisterna är diskriminerade vet inte ett skit om hur verkligheten ser ut i Sverige 2010.

Mvh

Mikael

Mary X Jensen sa...

Jag är 50-talist, akademiker och har lång erfarenhet och åkte ur arbetsmarknaden förra lågkonjunkturen. Då vidareutbildade jag mig för att vara aktuell när det vände. Det har snarare gjort det svårare. Jag har sökt 1000-tals jobb, jag är inte lat, jag är duktig, och energisk och självgående. En bra chef som alltid visat resultat.

Jag hade inte tänkt mig att bli hemmafru och strökonsult och leva på min mans inkomster. Nej.

Mary X Jensen sa...

Mikael det är också dumt att sätta grupper mot varandra. Men vad gör man mellan 50 och 65? Om man inte lyckas få något jobb? Det är inte lätt. Alla passar inte att driva eget. Det är slöseri med resurser överhuvudtaget.

Fredrik sa...

Mmm. Visst blir det fel när man ställer olika grupper mot varandra. Jag förmodar att det i viss mån är en politik-grej. Det är lättare att göra en punktinsatts för t.ex. ungdomar än att skapa nya jobb för alla.

(Nästan) Alla som är arbetslösa vill ha ett jobb och vid vissa tillfällen i livet är det svårare än annars.

Nyutexaminerade ungdomar som inte har någon av de populäraste utbildningarna kan ha det svårt. Många utbildningar är färskvara och då är det bråttom att få in foten på arbetsmarknaden medan man fortfarande är intressant. För andra är det inte lika panikbråttom och då kanske det är ok att jobba några år som t.ex. personlig assistent medan man söker annat.

Att vara arbetslös 50-talist har jag inte provat på, men jag kan tänka mig att det är kämpigt. Pensionen närmar sig och det vet arbetsgivaren. En viss stolthet kanske man fått också? Redan nu, i 35-årsåldern med cirkus tio års arbetslivserfarenhet, skulle jag ha svårt att fördra ett hamburgarvändarjobb på macdonalds trots att det var där jag en gång fick mitt första jobb.

Mary X Jensen sa...

Att vara arbetslös är relativt. Jag bedriver konsultverksamhet i mindre skala och är inte inskriven på AF som arbetslös men söker ändå jobb för jag vill ingå i ett större sammanhang. Min försörjning står min man för just nu.

Jag tycker att det är konstigt att arbetsgivare inte verkar uppskatta erfarenhet mer än som sker. Men det kommer säkert att ändra sig nu när konjunkturen vänder. Hoppas jag.

iMike sa...

Mary, jag vet mängder med människor som jag dagligen träffar som sitter i exakt samma sits som du gör. Håller med dig till fullo i detta fallet, om många andra med.

Det behövs ändra på mycket, en sak är att du skall bli bedömd efter vad du kan och inte efter andra kriterier.