Bloggarna och politiken och media...

Artiklar om bloggare, bloggandet och bloggens relation till tidningar och övrig media är alltid på tapeten. I synnerhet gäller detta de politiska bloggarna. Det finns många tankar kring dem. Alltifrån att det handlar om att vara hejaklack till Mona Sahlin med Netroots som Erik Laakso skriver, till att bloggare är mindre lata än journalister eller att tidningarnas/medias uppgift inte är skrivandet utan informerandet. Alla intressanta vinklingar på sitt sätt.

Saken är väl den att bloggar alltmer tar sig in i tidningarnas och övriga mediers värld oavsett om man vill eller inte. Om blogg är tidning eller tidning blogg är förvisso ett problem som kan diskuteras. Jag vill se dem som livgivande till varandra. Med tanke på hur Expressens länkningar ökat rekordartat de senaste tiden så kan det om inte annat vara ett sådant tecken. Bloggare och journalister ger resurser och energi till varandra, det behöver inte vara för eller emot. Dikotomin ställer alltid till trassel.

Publiceringsverktyg

Bloggen är dock bara ett publiceringsverktyg och innehållet i dem skiljer sig på samma sätt som det finns olika typer av andra medier. En dagstidning har många olika avdelningar och de är av olika karaktär precis som olika bloggar är. Så den mångfalden är egentligen lika. Den riktigt stora skillnaden är snabbheten i publicering. På en blogg tar det ett ögonblick ty där har man ingen hierarkisk organisation att ta hänsyn till. Inga annonsörer, inga trycktider och därmed heller inga kostnader. Som bloggare har man helt enkelt inga mer kostnader än sin egen tid. Minns min egen tid som tidningsutgivare - det var ett himla planerande och hänsynstagande hit och dit. För att inte tala om hur jobbigt det var med ekonomin, pengar som skulle räcka till hyra, löner, produktion och distribution. Idag kickar man bara igång en blogg och börjar randa skärmen. Klick klick så är det klart och publicerat. På empirisk grund kan man direkt påstå att det finns lika många bra som dåliga tidningar respektive bloggar. Det finns också lika många bra som dåliga skribenter i traditionell media/tidningar som i bloggar. Det är inte frågan om att de ena är bättre än de andra. Det skiljer sig.

Opinionsbloggare pensionsfärdiga

Läser en smått fantastisk betraktelse i DN där det påstås att politiska bloggare skulle vara pensionsfärdiga och slätstrukna. Jag är inte beredd att hålla med det där. Att det däremot är så att det är allt fler som bloggar och använder sociala medier är en annan sak och därmed följer att det blir mer utspätt förstås. Vissa har megafonbloggar där de bara talar om hur bra allting är  men nog finns det kvar bloggar med egen integritet och egna åsikter. Vad sociala medier kommer att göra för den politiska branschens framgångar vet vi inte idag. Det finns många kanaler att trumma fram sina budskap på och man bör nog välja att finnas på alla.

Bloggaren Svensson funderar kring om vi verkligen är pensionsfärdiga som politiska bloggare. Han tycker inte det och drar upp en flera exempel på motsatsen. Politometern som mäter inflytandet på de politiska bloggarna visar också på annat. Martina Lind som driver den menar att det är de politiska bloggarna som sätter agendan kring vilka frågor som fastnar kvar i medvetandet. Det är en ständig samverkan mellan media och bloggare på något sätt. Även tidningsskribenter jagar vinklar och nog kan man ofta se att de hämtats via bloggare - liksom tvärtom.

Att vara politisk bloggare

Hur är det att vara politisk bloggare? Är det bara att gå sitt partis vägar och vara en hejarklack till partiledaren som Laakso menar? Går det att styra bloggare överhuvudtaget kan man fråga. Svaret är som vanligt - det beror på. Det handlar till syvende och sist om syftet med varje blogg och det kan bara varje bloggare svara på. Vi har våra egna agendor allesamman. Det är inget självändamål att bara vara emot allting som sägs som vissa vill göra gällande. Heller inte att bara vara med - det gäller att agera på det man själv tycker. Vissa människor tycker att det är laget som gälller före individen. Jag är inte riktigt säker på det i alla lägen. I min värld får människor växa till träd och alla behöver inte förbli tuktade buskar.

Att vara i opinionsläget betyder inte att man idiotförklarar alla i sin omgivning. Då bör man kanske byta parti. Men att vara frank och öppen och ställa frågor och kritisera och försöka påverka är en annan sak tycker jag. Det är det personliga anslaget som skapar framgång. Som Kent Persson skriver, det är inte partierna som är viktiga i de sociala medierna, det är människorna. För aldrig någonsin tidigare har det funnits sådan tillgång på människors tankar och aldrig någonsin har det funnits såna möjligheter som nu för var och en att uttrycka dem. För de etablerade partierna kan detta vara jobbigt förstås. Men smart vore istället att ta vara på de synpunkter som kommer fram. Att agera i de sociala medierna i stället för att bygga upp egna kanaler tror jag skulle vara av stort värde och leda framåt. Men kan själv sitter i väggarna och är inte självklart att komma åt.

Detta val tror inte jag att de sociala medierna kommer att ta fart på det som många talar om. Det är för stor osäkerhet kring resultaten. Vem som helst förstår att det det är det interaktiva samtalet som leder vidare men det handlar då om att själv våga släppa tolkningsföreträdet och det är inte alla beredda att göra.

Den här bloggen är ingen partimegafon. Jag håller med om det mesta som moderaterna står för men inte allt. Det blir alltså både ris och ros och det blir ofta engagemang kring de frågor som kommer upp. Det är också avsikten. Man kan säga att det här är min politiska plattform och den som vill är välkommen att delta. Visst vill jag bli uppmärksammad för mina tankar kring politiska vardagsfrågor och visst är bloggen en del i mitt personval. Med tanke på de (riktigt dåliga) placeringar jag fått på de val jag kandiderar i så kan man förstås undra över om det är rätt grej. Alla uppskattar inte frispråkigheten och det är möjligt att man får betala ett pris för det.

Mikael Zackrisson funderar över om alla verkligen fattat vilken skatt de sociala medierna är. Han utgår från media och publicisterna, det kan jämföras med de politiska partierna om man tänker lite längre. Man vill vara med men inte tappa kontrollen. Det finns en rädsla kring allt nytt som man inte kan kontrollera. Nätets farligheter och hot talas det mer om än de fantastiska möjligheter som finns där. Det mest intressanta med internet är att det är så självorganiserande. Precis som hjärnan är. Alla som är intresserade av internet borde egentlig läsa lite kognitionsvetenskap. Det är verkligen ganska lika och mycket intressant.

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sociala medier, bloggare, politiska partier, moderaterna, politometern