Politik 2.0 - Konsten att använda sociala medier...

Uppdatering: (SvD) Svenska politiker förstår inte Internet. Benägen att hålla med. Men en hjälp är att börja använda det själv.

Boken och bloggen Politik 2.0 som ges ut av Beijbom Books  presenteras idag. Det är ett spännande projekt som Beijboms dragit igång. Brit Stakston på JMW är huvudredaktör för boken som hon skrivit tillsammans med flera andra mycket kompetenta personer inom den sociala mediesfären. Den handlar om hur politiker kan använda sociala medier, vad de ska tänka på och vad de ska låta bli. Politiker är också med och uttalar sig om sina tankar om varför de bloggar, är på twitter och facebook - där ibland jag själv och Kent Persson från moderaterna. Läs om de andra här.

Brit Stakston menar i en debattartikel att de politiska partierna är ganska kass på sociala medier och bara ser dem som en kanal bland andra och missar de möjligheter som finns där. Jag brukar beskriva det som att man fortfarande befinner sig i ett slags ackommodationsfas där allt som har fyra ben är ett bord. Man tar in det nya i sin egen begreppsvärld och försöker förstå det utifrån det och fastnar där. Vissa av oss har dock gått in i assimileringsfasen som innebär att man ser att fyra ben också kan innebära flera nya användningsområden. Vi befinner oss fortfarande i ett skifte här.

Det handlar mycket om tolkningsföreträdet i de politiska organisationerna, hierarkier och liknande, sånt tar tid. Jag har på senare tid funderat mycket kring Jan Carlzons ideer kring att vända upp och ner på pyramiderna. Det skulle kunna vara en framkomlig väg för ideellt drivna organisationer. Släppa krafterna loss helt enkelt. Vem vågar det?


Är socialdemokraterna bäst på sociala medier

Karin Pettersson är kommunikationschef hos socialdemokraterna, häromdagen skrev hon en artikel om varför (S) är störst på nätet. Det var en intressant ingång och det är också tänkvärt på många sätt. Att de sociala medierna befolkas av personer som vill ha med sina synpunkter i debattten är helt klart. För partierna kan det vara svårt att hantera ibland. I synnerhet om man har avvikande mening mot partiprogrammet. Det handlar om tolkningsföreträdet. Man vill visa en enad bild utåt. I det här fallet menas utåt som media, det som når den större allmänheten.

Socialdemokraterna har lyckats med sitt bloggande på så sätt att många är engagerade och det finns flera framgångsrika bloggare i det gänget. En av fördelarna är att de är vana att jobba för "rörelsen" oavsett vad de gör. Det tågas med fanor första maj och det samkörs på olika sätt. Nog finns det utrymme för individer också men det kan bli lite för likriktat för min smak. Moderater är på många sätt mer egensinniga och individualister. Längtan efter att delta i kamper är inte lika stor och det är inte lika lätt att samordna och styra dem i grupp.

Det betyder inte att vi är sämre, snarare på annat sätt. Moderaternas kommunikationschef Pär Henriksson funderar kring engagerad svärm eller centralstyrda bloggare och jag håller med honom - svärmen genererar sig själv. Det är det fina med internet.. Socialdemokraten på Kulturbloggen som är den person som lärde mig bloggandets konst (tack!) funderar kring hur bloggare kan bli ihjälkramade och att man ska se upp med det. Läs vad hon skriver här. Erik Laakso tycker att partierna saknar förmåga att ta till vara. Personligen tror jag att det alltid varit så. Även före internet. Men det håller sakta men säkert på att ändras.

Jag tycker nog att det är ganska lätt att vara moderatbloggare. Har inte stött på några problem med att få kontakter och information och inte heller tycker jag att det har varit besvärligt att gå emot partilinjen i vissa frågor. Ordet är fritt och det är mitt och yttrandefrihet gäller. Man är inte heller partimegafon för att man håller med sitt parti i de flesta frågor eller gillar företrädarna. Det finns en anledning till att man är med i ett parti trots allt och det är inte ett självändamål att vara emot allting bara för att man är bloggare.

Peter L Andersson har en fundering kring det "fria" ordet i en blogg och ställer frågan är Sociala medier en kanal för påverkan eller trista megafoner. Det finns nog både och. Själv vill jag vara självständig och har därför inte fyllt bloggen med moderatlogtyper, förvisso berättar väl bloggnamnet en del och självklart håller jag med moderaterna i mycket. Men jag vill också försöka påverka inåt och tror att jag gör det också. Mitt huvudintresse är inte att söka bekräftelse för att jag är PK utan mer åt hållet säga Hallå - vad är det här? Som i FRA-debatten när vi var månag bloggare som tvärsigenom partigränserna uttryckte oss och försökte få stopp på det hela. En av de starkaset rösterna där var Emma på Opassande, en av mina favoritbloggarkompisar. Hon skriver så här om Politik 2.0-projektet. Och så Farmor Gun förstås, hon som spräcker alla fördomar om ålder, kön och inriktning. Hon bloggar som få och är nu riksdagskandidat för Piratpartiet. Stor beundran för hennes engagemang känner många.

Länkningar och Knuff och listor...

Länkandet och topplistor tar stor del av många bloggares upmärksamhet. Även på den borgerliga sidan finns det tendenser till önskan om länkningar för att komma högt upp på olika listor. Det är kanske kul men ändå mer för den tävlingsinriktade, sådana personer finns i alla läger. Jag länkar hemskt gärna till många men vill gärna att det ska finnas en mening med det också. För egen del är innehållet i det jag skriver viktigare än organiserat länkande. Dick Erixon uttrycker samma tankar. Att komma högt upp på olika listor kanske kan vara kul men det är inte för mig det viktigaste med bloggandet. Jag kan se en förändring av min blogg över tid. I början var det spännande att ligga högt vad gäller antalet läsare, med tiden så har det blivit mindre viktigt. Det är snarare så att det är rätt personer läser som är väsentligt. Massnyheterna står ändå prasselmedia (gulligt uttryck) för.

Vad vi vet är att det kommer att se annorlunda ut framöver.
(intressant)


Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, politik 2.0, moderaterna, val2010