Vad är normalt... ADD, ADHD med mera...

De flesta av oss känner säkert någon NPF:are, en person som fått diagnoser likt ADHD, ADD. Kännetecknande i korthet är att de har problem med att fungera i vardagslivet som alla andra och med alla andra. Jag skulle vilja ställa frågan - vilka är egentligen alla andra? Vad är normalt?

Vi går på i ullstrumporna och anser att alla ska vara likadana och så fort någon sticker ut eller agerar annorlunda så reagerar vi, positivt eller negativt. Det verkar ofta vara en slump i vilken fåra man hamnar i. En del personer höjs till skyarna för sin orginalitet och andra blir undanskyfflade och får skämmas och blir ständigt motarbetade. Eller känner sig motarbetade.

Det är dock bra att det kommer upp till ytan att vissa människor har svårigheter med sådant som för oss andra är självklarheter. Men kanske inte. För hur är det? Är vi alla så självklara? Gör vi alla rätt? Eller? Frågan ställer jag mig allt oftare. Vad döljs under fasaderna?  Den mest lyckade personen utifrån sett kanske har inre maror som vi inte kan föreställa oss. Och den till synes tystlåtna och tillbakadragne, lite eljestpersonen kanske är den som har de mest fantastiska gåvor. De kommer bara inte fram. De svarta pärlorna.

Socialisering

Livet handlar mycket om att samverka med andra, socialisering. Vi lyckas med det mer eller mindre bra. I vissa sammanhang blir det toppen i andra går det åt pipan. Varför är det så? Mycket beror på de oskrivna och skrivna regler som finns för samvaron. Det gäller att passa in. Annars åker man ut.

Vi ser för mycket utanförskap i samhället och det handlar verkligne inte bara om att ha jobb eller ej, utan det handlar om att få vara sig själv och accepteras för det. Vi behöver helt enkelt bli mer toleranta till vår omgivning och till de människor som ingår i den. Alla borde få plats utifrån sina egna förutsättningar. Alla klarar inte tillvaron på samma sätt. Ingen ska behöva gömmas undan bara för att de inte kan skära gurka på det sätt någon annan bestämt. Eller för att de inte klarar av alla vardagsysslor i samma ordning som andra. Frågan kan vara vem som ska ha tolkningsföreträdet och om det ens spelar någon roll hur man gör saker. Vi har alla vår egen verklighet trots allt som baseras på vår individuella bild av världen så som den är för oss. Vissa saker ser vi inte ens fastän de finns där för andra.

Alla har tillkortakommanden
Om var och en av oss rannsakade oss själva så skulle de flesta finna tillfällen där det känns att vi inte passar in. Då känner vi obehag, eller hur? Vi undviker situationen. Om man då tänker sig att det finns personer som upplever detta mycket starkt hela tiden, som får kämpa för att fixa det enklaste saker så kanske det ger perspektiv. Skulle vi inte kunna försöka öppna våra sinnen för att förstå att det helt enkelt är olika. Kanske att vi rent av skulle börja fundera över vad om är viktigt här i världen? Är det att göra på samma sätt som alla andra?  Eller kan vi skapa större utrymme för olikheter.

Kom ihåg att en del höjs till skyarna för att de gör på sitt eget sätt, för att de är egocentriska eller vad man ska kalla det. De kan ha alla möjliga vardagsproblem men får hjälp med det. Samtidigt finns det andra hjältar som varje dag stressar och kämpar med att försöka hänga med och klara sitt liv. Allt medan deras hjärnor slår knut på sig själva. Detta är ett tillstånd av förtvivlan för många som i vissa fall leder till djupa depressioner och till och med självmordsförsök. Detta leder till att även närmaste omgivningen får lida. Tänk om vi kunde se mer till individen i samhället än till gruppen. Gruppen finns förstås och den är inte alltid trevlig. Tyvärr. Man kan fundera lite kring varför gruppen är så stark och varför det finns så lite utrymme för den enskilde.

Inte alltid lätt att förstå
Som anhörig till en person med ADD-diagnos vet jag hur svårt det kan vara att ha tålamod med allt som händer och för all del också det som inte händer. Det kan vara rent obegripligt ibland att det man själv tycker är självklart är absolut inte det för den andre. Det gäller att stanna upp i sin egen tanke mellan varven. Kanske att vi alla skulle ha någon form av diagnos om vi testade oss? Ty svårigheter har de flesta av oss.

Sofia Mirjamsdotter aka mymlan skriver fantastiskt om sina problem i vardagslivet, det är ögonöppnande på många sätt. Som när hon beskriver sina våndor i köket, eller om motivation,  minimalism, Hon har i likhet med många andra som vuxen fått sin ADHD-diagnos. Hon beskriver hur det självklara kan bli problem högre än att bestiga än Mount Everest.

Victoria skriver på bloggen TankariLösVikt om samma sak. Det finns många som bloggar kring sina svårigheter med sånt som för andra verkar vara självklarheter i livet. På bloggen Damptanterna finner vi som beskriver sina livssituationer. Bland andra Witchbitch och FrkF. Förmodligen så kan vi alla känna igen oss på olika sätt. De flesta är bra på ett men inte lika bra på annat.

Ett tolerantare samhälle vill jag ha. NU - omedelbart.

Uppdatering: Jag hittade en fin dikt om ADHD-problematiken. Läs den.

(intressant)


Läs även andra bloggares åsikter om politik, ADHD, DAMP, diagnoser, samhälle,