Att bli gammal i dagens Sverige är ångestladdat både för den som drabbas själv och för omgivningen. När man blir lite för glömsk för att klara sig själv och kanske bränt upp sju kastruller på en månad, kastar dem för att inte visa att man inte klarar sig själv, men avslöjas av de efterlämnade locken så börjar det bli svårt att bo utan tillsyn. Gillar man sen tända ljus i ljusstakar bland reklam och annan bråte så börjar det inte bara bli fara för en själv utan även för övriga som bor i huset. Utöver dessa små hinder i livet är man pigg och rask. OK kanske att man vänder på dygnet lite och har vissa svårigheter att minnas allt. Men det behöver ine vara fel på hela hjärnfunktionen för det. Mellan varven är man livfullt införlivad i poltiska debatter och sportreusltat och sånt som händer i samhället.
Då plötsligt en dag händer det. Man kan inte fullt ut klara sig själv utan behöver tillsyn. De anhöriga tänker vad skönt om han hamnar på något servicehus där han fortfarande kan få sin frihet men ändå lite hjälp med kompassen. Så gick det till i min familj. Men när det kom till kritan så hamnade gamlingen direkt på ett demensboende där han inte fick gå ut själv. Hissarna hade kod och de närmaste boende han hade var så långt gångna i sin demens att de inte var kontaktbara. Vi fick erbjudande om att ta bort bromsmedicinen så att han fortare skulle gå in i sin demens! Som anhörig kan man inte ta ställning till sådant. Han vantrivdes och ville ta sitt liv. Han satt i dödens väntrum. Han bodde knappt ett år där innan han dog. Det gick inte en dag som han inte talade om för mig hur hemskt det var och ingen av oss visste vad vi skulle göra. Vi var bakbundna och försökte fixa allt vi kunde. Vi var där, vi såg till att maten serverades på uppläggningsfat och inte direkt ur bruna ugnsuppvärmda plasttråg. Vi umgicks med alla boende och blev igenkända. Vi var mycket engagerade. Personalen gjorde vad de kunde utifrån de resurser de hade. Britt Peruzzi berätar om sin mormor, tyvärr känner jag igen historien.
Det var hemskt. Vad skulle man göra som anhörig? Det fanns inga alternativ. Det är ovärdigt för gamla människor att ha det på detta sätt. De är sjuka. De klarar sig inte själva men de behöver social stimulans, de behöver omvårdnad och de behöver vård. Varför kan vi inte betrakta äldre med mer empati? En värdig ålderdom är en viktig politisk fråga att ta i tu med. NU... Direktiven kan ställas centralt och det beror inte på om det är privata eller kommunala utövare om det skulle bli bättre eller sämre. Det handlar om attityder till den sista tiden i livet. Ingen av oss som lever nu vill ha det som det är nu. Den saken är klar.
Aftonbladet
Läs även andra bloggares åsikter om politik, äldrevård, val2010, moderaterna, empati, demensvård
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
7 kommentarer:
Jag håller med om att det inte verkar lätt att bli gammal i dagens Sverige. Jag minns sorgen när min morfar började bli gaggig. En lindrig hjärtattack, som de upptäckte när han cyklat till sjukhuset, låg bakom. Han stod inte ut med att inte kunna tänka klart, att inte kunna vara den han varit för oss andra. Han ville dö sa han till mig. Och han gjorde det snart.
Innan dess hann jag känna all den här uppgivenheten du skriver om. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag kunna ta hand om honom med det liv jag levde? Var fanns plats för ett fungerande liv där jag också kunde ta hand om honom? Ett liv jag kunde acceptera.
Tänk om vi i politiken diskuterade detta. Hur ska vi organisera samhället för liv? Hur ska vi kunna fördela för liv?
Vi skulle säkert ha olika åsikter då också, men debatten skulle vara betydligt mer meningsfull - för många tror jag. (Den tidiga miljö-rörelsen, Birger Schlaug t ex, rörde vid detta. Vänsterinspirerad. Kanske fanns det något till höger också, men jag har aldrig sett något där som försöker integrera våra nya villkor på liknande sätt med tanken på liv.)
Men medicineringen. Kan inte låta bli att nämna den. Dementa får ganska ofta neuroleptika (det nämns även i den artikel du refererar till). Det sägs förlänga livslängden, skydda mot nervskador i hjärnan. Den här forskningsrapporten pekar på att det i stället ger hjärnskador och att överlevnaden mätt efter 3 år i stället blir halverad:
Ballard, C., Hanney, M. L., Theodoulou, M., Douglas, S., McShane, R., Kossakowski, K., Gill, R., et al. (2009).
The dementia antipsychotic withdrawal trial (DART-AD): long-term follow-up of a randomised placebo-controlled trial.
Lancet Neurology, 8(2), 151-157.
doi:10.1016/S1474-4422(08)70295-3
[[http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19138567][PubMed]]
Aj, glömde konvertera länkarna till forskningsrapporten, här är PubMed-länken (det enda du kommer åt utan att betala):
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19138567
(Blogger är inte rolig idag, 5:e försöket att posta detta...)
"De klarar sig inte själva men de behöver social stimulans, de behöver omvårdnad och de behöver vård."
Kanske borde man ställa sig frågan om det verkligen bara är "samhällets sak" att ordna allt detta? Social stimulans och omvårdnad vill i alla fall jag hellre ha av mina anhöriga än landstinget när eller om jag blir gammal.
populisten - det där är en svår fråga. Jag gjorde vad jag kunde och ägnade mycket tid personligen men alla kan ju inte det.
Men alla kan inte bara sluta jobba och ägna heltid åt sina gamla. Det finns problem när de gamla inte kan klara sig själva och behöver omvårdnad under dagarna. Få anhöriga bor ihop med sina gamlingar idag.
Samhället bör kunna erbjuda en värdig ålderdom till de gamla.
Populisten
Vi lever inte längre i det samhället där det är möjligt att ta hand om sina föräldrar. Jag ställde upp för min mamma i många år tills hon bröt höftbenet två gånger. Och det blev alltmer ohållbart för henne att vara kvar hemma.
Jag är inte helt säker på att du vill ha hjälp av dina anhöriga när du väl är där. Det kan vara vissa saker som kan bli traumatiskt för föräldern att deras barn sköter om. Sen behöver faktiskt många äldre och speciellt dem som är dementa professionell hjälp. Min mamma är 90 år nu och har stora kognitiva brister efter hjärnblödningar och ålder och är nästintill orörlig.
Men visst vill vi alla ha omsorg och omtanke av andra än professionella, men det är väl tur att vi har dem.
Det är klart att den som är i behov av vård måste ha professionell vård, men omvårdnad eller omsorg är nåt annat. Likaså social stimulans. Det senare vill man ju ha av personer som står än nära, vara sig man är ung, medelålders eller gammal.
Vad skulle meningen med livet vara om inte att ta hand om sina nära och kära när de är för unga eller för gamla för att kunna göra det själva?
Jag kommer aldrig förstå det där vänsterperspektivet, för det är vad det är, att samhället ska ta över all medmänsklighet!
@populisten
Nej, uppenbarligen kan du inte förstå det "vänsterperspektivet" att samhället ska ta över all medmänsklighet.
Det är inget vänsterperspektiv.
Däremot har det nog funnits en alltför dålig förståelse av vad medmänsklighet betyder för vår hälsa. Det är emellertid inget specifikt för vänstern. Du visar själv prov på det här genom att helt skilja mellan vård och omsorg.
Det går inte. Nyare forskning pekar tvärtemot på vad många inom t ex den nyare psykoanalysen/neurobiologin länge hävdat: kontakten med andra människor betyder mycket för både vår psykiska och fysiska hälsa.
Men det finns en hel del som vill tjäna pengar på vård. Stora internationella företag håller på att ta över mycket av vården i Sverige. Tyvärr.
Det hade varit bra om privatiseringar hade styrts så att inte detta skett. Det finns många bra privata alternativ.
Men som sagt, tyvärr, marknadsekonomi-fanatiker vill inte se det som händer. Vill inte ta till sig fakta. I varje fall inte så snabbt som det är nödvändigt men den snabba privatisering som man samtidigt vill ha.
Det är därför den som är intresserad av en bra, vetenskapligt grundad vård, gör klokt i att stödja de rödgröna. Där har man åtminstone börjat tänka lite kring problemen. (Man är långtifrån klar där heller, men jag tror man är bättre på att stoppa de fatala felslut som håller på att tas och kan försämra vården i Sverige i stället för att förbättra den. Internationellt håller vi på att halka efter. Övertro på gammal vetenskap och gamla sätt att göra saker och ting - som nu privatiseras utan att egentligen ändras, förutom det att det kommer att kosta mer efter privatiseringen + att vi får svårare att ändra till det bättre!)
Skicka en kommentar