Glädjande besked om äldrevården...

Dens om följt mitt bloggande kring den erbarmliga äldrevård som erbjöds min gamling vet att detta är ett område som ligger mig varmt om hjärtat. Att se honom i princip tyna bort på bara ett år var fruktansvärt. Från att ha varit fri men förvisso aningens förvirrad och dygnsrytmen upp och nedvänd till att bli inlåst på en avdelning eller boende som det cyniskt nog kallas, tillsammans med personer som var så långt gångna i sin demens att de inte var kontaktbara och där huvuddelen av personalen inte vare sig behärskade svenska språket eller hade den kulturella bakgrund som behövs för att förstå och sätta samman de många gånger fragmentariska minnen som de gamla ville tala om, var en fruktansvärd upplevelse. För oss alla. Man trodde inte att det kunde vara sant.

Han var aningens för frisk för att hamna på en demensavdelning och hade verkligen behövt få hamna på ett ställe där det fanns en social gemenskap och tillsyn dygnet runt och där tillsyn inte var lika med inlåst. Som en hund ungefär. Han kände sig fängslad och avskydde livet. Men han kunde inte bo kvar hemma med sina vanor att tända ljus överallt bland papper och annat brännbart, eller glömma spisen eller maten. Vi hade inget val.

I vår okunskap trodde vi att  han skulle få social gemenskap som tidigare när han gick på så kallad dagvård tillsammans med många andra som behövde den stimulansen där erbjudandet om aktiviteter, samtal, gemenskap, hemlagad mat och personal som bara var till för de gamla fanns. Skillnaden skulle vara att tillsyn fanns även på natten. Men ack vad vi bedrog oss där - nu blev det inlåsning, mat som värmdes i sina plasttråg i ugnen, erbjudande om indragning av bromsmedicinen för att det skulle gå fortare in i dimman. Makalöst. Ett år tog det innan han dog. Det var inte så vi hade tänkt att det sista året skulle bli. Det var hemskt och ni ska veta att jag låg i som sjutton för att förbättra. Men regler, papper och myndighetsutövning går alltid före individen av någon anledning. Som att slåss mot väderkvarnar.

Det känns hur bra som helst nu att Stockholm tar krafttag för att förbättra för de äldre. Inte för att det är till personlig glädje numera, men för alla andra. Fjäder i hatten för er... hoppas många kommunpolitiker tänker i samma banor.

Sten Nordin och Joakim Larsson skriver om Stockholms satsning på Brännpunkt idag.


Läs även andra bloggares åsikter om politik, äldrevård, demensvård, gamlingar, moderaterna, stockholm