onsdag 1 december 2010

Hur får vi fram det politiska nytänkandet...

Det är lustigt och iofs förutsägbart att så fort man skriver om nedanstående saker så dräller kommentarerna in från alla möjliga håll där människor känner igen sig. Det förekommer överallt.

Kent skriver att politiken stannar utan idéer. Jag tror att han har helt rätt där. Men hur i hela friden får man fram dem? Finns gör de absolut. Men de tillåts inte att blomma ut. Det här grundar sig mycket på den slutna partistrukturen som finns och det i alla partier. Inte minst har vi sett detta under den senaste tiden då socialdemokraterna inför öppen ridå verkat kämpa för att få huvudet ovanför vattenytan. Men problemet är detsamma i alla grupper. Det är samma människor som roddas runt i karusellen. Socialdemokraterna sätter nu till sina gamla trotjänare i valberedningen. Säkert inget fel på dem alla, rutinerade och så, men var är förnyelsen? SSU är besvikna eftersom de inte får vara med. Tacka för det.

Högberg fäller sina tankar om processen på sin blogg och vill ha mer öppenhet. Tycker att valberedningen ska vara mer av en processledning än sluten enligt traditionell modell. Ja, hur kul är det med en valberedning som inte för några samtal utan jobbar i sin bunker utan att någon får veta vad som händer? Allt är hemligt och tyst. Det är egentligen väldigt onödigt eftersom många verkligen skulle kunna delta i den processen. Man borde kunna föra samtal med omgivningen. Det känns lite konstigt för de personer som är vana att arbeta i projekt, kanske är vana ledare och professionella i sitt yrke att bara sitta och vänta på eventuell tilldelning. en smått absurd situation i ett modernt deltagarsamhälle. Det kan kännas som i lumpen, inte för att jag har någon aning om vad det innebär, jag är kvinna, men som man sett på film då. Fanjunkarn delar ut uppgifter. Det stämmer inte med den moderna aktiva människan som vill engagera sig i olika samhällsfrågor, personer som både kan och vill medverka. Jag känner fler som hoppat av på grund av denna ordning. Det handlar om högst kompetenta personer som kunnat tillföra mycket om de bara givits utrymme. En del startar nya partier, det behöver inte betyda att de är haverister, möjligen att de vill ha fram sina idéer och åsikter på ett mer effektivt och öppet sätt än som medges i etablissemanget.

Peter L Andersson även han (S):are skriver på sin blogg att "slutenhet är den rikaste jordmånen för spekulationer och rykten." Johan Westerholm uttrycker också en förtvivlan över det som sker i socialdemokraterna just nu. Han är inte nådig i sin kritik.

Nya idéer tas inte emot

Ovan beskrivet lägger en grund för den förnyelse som Kent Persson förespråkar. Partier behöver idéer, nya sådana. Det duger inte i längden att bara förvalta sina gamla. Alla partier behöver få igång de förnyade samtalen med sina medlemmar. Men det finns många lokala föreningar där bara styrelsen och få utvalda för talan. Ifrågasättande och förnyelse är inte välkommet. Det där är en typisk reaktion för oss som har lite koll på gruppdynamiken. Det ska inte vara så mycket nytt eftersom det ställer krav på alla och man ska ha klart för sig att många är väldigt nöjda som det är. Då är det inte välkommet att komma in ny och vara aktiv och ändra på rådande ordning. Många kastar sig in med liv och lust men bemöts av motstånd. Antingen drar man sig ur av egen maskin eller så kör man på. Risken för att hamna i den kända "frysboxen" är då överhängande. Frågan är då hur man ska få in några nya idéer i såna organisationer? I grupperingar som redan vet allting och bara tar emot direktiv från "rätt" håll - uppifrån.

Tacka sjutton för att det inte kommer ut några nya idéer ur sådana organisationer. Det är låst, omöjligt för nya idéer och tankesätt att komma in. I Göteborgsposten läser jag ett intressant inlägg av Niklas Nordström där han påpekar att väljarna har dömt partiet utifrån de premisser som varit rådande. Det gäller för partier att vara mottagliga och lyhörda här och det gäller samtliga. Det är som om väljarna inte har någon betydelse efter valet. De borde känna sig rejält lurade. De har i och för sig fått ta ställning till kandidatlistor som varit riggade utifrån olika tankegångar kring hur man vill att partiet ska representeras.  Det händer saker med de där listorna som inte alltid är önskvärda. Vissa ställer upp och djupengagerar sig genom egna personval. En del lyckas bra med hjälp och stöd, andra lyckas på egen och en del blir förpassade åt sidan. Det är olika hur mycket personkryssen får väga i nomineringssammanhang efter valet. Det beror nämligen på om det är rätt personer som har fått dem. Det har egentligen väldigt lite med demokrati att göra utan är mer ett spel för gallerierna. Så samma fråga igen. Hur får vi in nya idéer i våra partier om vi inte släpper in nya kandidater?

Vi kanske släpper in nya personer men då är det oftast inte nya idérika starka personer utan mer sådana som passar in i det gamla för att inte störa den givna ordningen. Det gäller i varenda gruppering det här. Se er omkring bara.

Det finns en frisk debatt...

Det finns dock möjligheter för en sund och livfull debatt och den finns på internet och i de sociala medierna. Socialdemokraterna har en samling med bloggare som jobbar under namnet Netroots men också var för sig.  De har exemplevis arbetat väldigt hårt med en massa idéer och förslag till förnyelse för sitt parti. Huruvida detta räknas nu när det blivit allvar och man tillsätter olika kommittéer internt bestående av de gamla vanliga är svårt att avgöra effekten av. 

I moderaterna så är vi inte så många som bloggar och deltar i det öppna politiska samtalet på internet. Det är jag, Kent Persson, Tokmoderaten, Böhlmark, Fredrik i Sollentuna, Maria Hagbom, Judit Burda, Edvin Alam, Mattias L och några till. Carl Bildt och Gunnar Hökmark är passionerade i sitt sätt att blogga, men de deltar inte direkt i debatten. De har sina plattformar att rapportera utifrån och det är inte på något sätt ointressant i sig. Tvärtom. Men den öppna debatten där saker ställs på ände är också viktig för ett vitalt politiskt samhälle.

Före valet pågick ett intensivt bloggande, vi ville alla vinna valet var och en höll på sitt parti och jag vill påstå att vi alla gjort enorma insatser för partierna som sådana. Vi har diskuterat och debatterat med våra motståndare, vi har tagit ställning, vi har varit engagerade. Personligen har jag skrivit nästan 5000 inlägg på denna bloggen sedan den startade. Många andra har också engagerat sig på olika sätt. Johan W är socialdemokrat beskriver hur han ser på saken i sitt parti. Det skiljer sig nämligen inte så mycket i olika partier inser man snabbt genom att lyssna runt.

En del av oss tog modet och kandiderade till olika församlingar. Det är som bekant en stor personlig kostnad att göra det, krävs mod. Inte minst när man misslyckas och det hela kanske slutar med en ersättarplats i fullmäktige som inbringar 209 kronor i fast arvode och en middag med pepparrotskorv. Bekvämt placerad så att man inte har någon möjlighet att påverka politiken. Jag skulle vilja påstå att det inte går att på egen hand försöka skaffa sig en politisk plattform i något parti. Man måste vara en av de utvalda för att komma fram med sina idéer. Är man inte det spelar det ingen roll hur hårt man jobbar. Så är det bara. Någon noggrant utvald person utifrån kanske tas in som ett tecken på förnyelse, för sakens skull. Det ska helst inte vara någon med egna idéer och synpunkter som kan kullkasta ordningen inte heller någon som kan hota andras positioner.

Gruppdynamik...

Det finns rädslor här som man inte ska underskatta. Så fort någon kommer in i en grupp med en ny idé måste den vägas mot annat och det är inte alltid självklart enkelt att ta den till sig ty det kan då innebära förändringar som kan påverka ens egen roll i det hela. Många trivs med det gamla. Av olika anledningar. Man kanske är rädd för att förändringar ska påverka den egna personen och situationen. Ty vi börjar alltid där - i oss själva.

Har man nu skrivit ett sånt här blogginlägg så kommer det som ett brev på posten att man bara själv är bitter och att man har sig själv att skylla allt enligt attributionsteorin. Vissa känner igen interiören och tror att det handlar om dem personligen. Så är det inte, men börjar någon tänka av texten så är avsikten uppnådd . Önskvärt är att blicken lyftes lite och att istället för att lägga skulden på enskilda personer göra ett försök att se till situationen i vilken problemen uppstår så är mycket vunnet. Jag tror att de politiska partierna är tvingade att ta till sig de här tankarna. Hur ska vi släppa in engagerade personer i värmen?

Jag vet att det i moderaterna på central nivå har diskuterats om hur detta ska göras. En mogen människa med lång livserfarenhet kan göra nytta direkt och ska inte behöva stå på väntelista år ut och år in för att få delta i det politiska livet. Så fungerar det dessvärre på många håll i dag. Det är inte annat än väldigt tragiskt och inte öppnar det för någon förnyelse överhuvudtaget. Samhället och demokratin behöver något bättre.

När var ni senast med om att börja med ett vitt papper? Det är inte farligt, det är kul...

Läs Magnihasa tankar om förändring.

(intressant)

Bloggar: Peter Andersson   Röda Berget Alexandra  Moberg


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

1 kommentar:

iMike sa...

Hoppas du är medveten om att du använder de maktinstrument som du själv sig dig vara emot.

Ger ingen bra trovärdighet i längden.