Politiker och höga arvoden...

På senare tid har det varit stort pådrag kring politikers höga arvoden.  Det har dragit upp stora svallvågor förstås, det finns få saker som upprör så mycket som andras ersättningar. I synnerhet när det handlar om skattemedel. Då finns det inga gränser för indignationen.

Jag kan dock inte uppröras över höga arvoden för jag tycker att det finns så mycket annat att fundera kring när det gäller skattemedel och hur de används. Myndighetsutövning som tar märkliga uttryck. Att man får betala 500 kronor extra för att man missar att betala en trängselavgift på tio kronor på rätt datum och såna grejor. Att man överhuvudtaget kan ta sig för att skicka ut en faktura på 10 kronor är också en gåta. Kostnaden för detta överstiger avgiften många gånger om. Att en person blir gipsad tre gånger vid ett och samma sjukhusbesök och sedan går därifrån utan för att det inte behövdes. Såna grejor gör mig arg och galen.

Det bråk kring höga arvoden som just nu pågår dels i min egen kommun och dels i grannkommunen gör mig lite beklämd. Av olika skäl. Media har kört hårt. Ur ett mänskligt perspektiv finns det all anledning att fundera kring den utsatthet som enskilda politiker får uppleva när mediadrevet börjar gå. Då tappas all sans och balans på något sätt. Det slutar att handla om sak det landar alltid i diskussioner kring girighet och andra personliga tillkortakommanden hos enskilda, det förskjuts i vinklade detaljer och tolkningar av vad någon sagt eller inte sagt. Det blir dramatik. Är det så lyckligt? Jag kan tycka att det vore bättre att vi alla visade lite mer sydländskt temperament när vi möts öga mot öga. Men så tillåtande är vi inte. Tyvärr.

Visst kan man tycka att det är mycket pengar som några får, men å andra sidan så följer det med mycket ansvar med den rollen. Man är aldrig ledig, det krävs att man i princip ska vara tillgänglig 24 timmar om dygnet året runt. Det finns inga reglerade arbetstider och man får stå ut med att vara allas sparkhund. Så nog tycker jag att det går an.

Det finns viktigare saker att diskutera kring politiskt arbete än arvoden kan jag tycka. Min åsikt är exempelvis att statsministern har en ganska futtig lön om man ser till det ansvar det jobbet innebär och den utsatthet det handlar om för honom som enskild person. Tänk er själva att ständigt gå runt med livvakter, att aldrig få vara privat. Att alltid vara granskad. Det är högt uppsatta politikers vardag. Nog kan det vara värt några tusenlappar extra i månaden. Är det inte så dessutom att politiker får lönehöjning var fjärde år?

Jag brukar säga ifrån när jag inte gillar läget. Skadeglädje kan jag dock aldrig känna när någon blir hackkyckling i offentlighetens ljus. Det är inte min grej.