Att mobba bort sin rival...

Moderata riksdagsledamoten Marta Obminska tog initiativ till seminariet  Kränkande särbehandling i arbetslivet - Mobbarna och rättvisan. Det sändes i dag och kan ses här i Kunskapskanalen på SVT. Mycket intressant. En av talarna var journalisten Maciej Zaremba som skrev den uppmärksammade serien om vuxenmobbning i DN förra året. Hillevi Engström var också där och menade - Samhället klarar inte av skammen utan vältrar över det på offret... Brister i ledarskapet. Det är de godas tystnad som är värst sa hon de som låter det ske. Det gäller att våga säga ifrån menar hon. Problemet är ofta att den som gör det sen blir drabbad (min not). Jag har hela mitt liv varit just den där personen som säger ifrån och visst har det ofta haft en kostnad även för mig. Men det är värt det. Det är oerhört svårt att se på när folk far illa.



Hur som helst jag fastnade på det där att vuxna mobbar på ett annat sätt än vad barn gör. Ungarna är mer spontana och kortsiktiga i sin jävlighet. Vuxna vet vad de gör, de har ett mål med sitt exkluderande av andra. Det kan handla om att man vill ha bort en rival exempelvis. Zaremba beskrev på seminariet läkaren som efter semestern kom tillbaka och fann sin arbetsplats förflyttad ner till ett fönsterlöst rum i källaren i ett hus längre bort. Allt stod i lådor, han hade ingen telefon och inget internet. Ingen kunde svara på vad som hänt. Alla undvek kontakten med honom. Chefen svarade inte på telefonen. Han fick sitta ensam på luncherna och kände sig fullständigt utanför. Ingen förklarade något utan vände bara på huvudet när han kom och undvek honom. Han blev sjuk och började må dåligt, försökte ifrågasätta det som hänt. Försökte diskutera och blev plötsligt den jobbiga, den som alltid ifrågasatte och aldrig var nöjd. Skulden blev plötsligt hans, det vändes mot honom. Så småningom så blev han sjukskriven och förtidspensionerad på grund av situationen. Så småningom kom det tydligen fram att det handlade om att läkaren hade haft omfattande forskningsmedel som chefen ville åt. Nu var det tydligen så att dessa medel var personliga för den förste läkaren så att de föll aldrig ut. Må den typen av mobbare brinna i - ja ni vet vad. Att förstöra andras liv bara för egen vinning är ingen beundransvärd handling.

Man kan se det här hända lite varstans i livet. Ibland nära och ibland vid sidan om. Det är inte alltid de svagaste som vuxna ger sig på utan de som hotar ens egen position på något sätt. Det används subtila metoder och man talar med omgivningen hur den där är. Allt för att förklena och misskreditera. Omgivningen börjar tro på det där så småningom. Det är klart så måste det vara. Visst är det fel på den personen. Bara gnäller och är aldrig nöjd. De omgivande vet inte vilket ben de ska stå på. Mobbningen fortsätter och när någon anser sig vara ofördelaktig eller kärnkande behandlad så beror det på dem själva. För att de är som de är. Alltså fel. Det är inte konstigt att självkänslan får sig en knäck och att många går under av denna press.

Detta är helt oacceptabelt. Det sker inte bara på arbetsplatser, det sker i föreningar också. Det blir en maktkamp och den är sällan snygg. Det obehagligaste är nog när någon som har makt använder den till att exkludera andra och utestänga dem från all gemenskap som i berättelsen ovan. Det händer inte allt för sällan att när en person är knäckt och förvunnen så finner man på en ny att göra likadant med och fortsätta i samma stil. Det handlar alltså inte om enskilda personer, det handlar om dåligt ledarskap. Det värsta är att det inte är ovanligt att det är ledaren själv som är värst. Det är ofta en person som har mest att förlora på att släppa fram andra eftersom det hotar den egna positionen. Det finns självklart många psykologiska förklaringar till varför vissa människor agerar som de gör, ofta landar det i dålig självkänsla och ett stort kontroll- och bekräftelsebehov. Men det spelar egentligen ingen roll, eftersom beteendet är fullt oacceptabelt.

Många anser för stås att vi är väl lättkränkta i Sverige. Men är det att vara lättkränkt att inte få vara med på möten, inte få information, vara den som det tystnar kring eller få sin arbetsplats nedflyttad i källaren? Det är alltid den drabbade som har rätt till stöd, men det blir sällan så eftersom den som har makten att ge den ofta kan vara den jävligaste av dem alla. Makten innebär också att man har kontroll på övrig omgivning som i sin tur inte vågar agera för den utsatte av rädsla att hamna i samma situation och själv bli drabbad. Det är ynkligt men mänskligt trots allt. Så vad gör vi för att få bort mobbarna eller snarare tar tag i deras beteende? Det är fullständigt oacceptabelt.

Läs Zarembas artikelserie om vuxenmobbning:

”Värst för dig själv” – Vår heder har inget pris
Fritt fram i Sverige. Men brottsligt i Frankrike.
”De skrattade bara.” Så berövades Safet sitt människovärde
”De skiter i vilket” – Så sviker vi de mobbade

Det blev en bok av alltihopa - jag ska köpa den...
Chat med Zaremba


 MMK skrev tidigare om Zarembas artikelseri och mobbning:


Vem blir mobbad på jobbet
Avskriven ur livet - det är mobbarna som ska stoppas
Gruppen som fenomen


Läs även andra bloggares åsikter om politik, mobbning, utanförskap, arbetslivet, mobbare, kränkning, moderaterna, regeringen