Damned if you do and damned if you don´t...

Att vara del av en grupp innebär att man ibland måste kompromissa. Det hör liksom till för att det ska fungera. Vissa kallar den som kompromissar för feg. Jag kallar det för att vara praktisk. Ibland så ska beslut igenom och befinner man sig i ett politiskt sammanhang så handlar det om taktiska ställningstaganden. Det är självklart i alla partier.

I går var det kommunfullmäktige i min kommun. Jag är ersättare där. Den stora frågan handlade om politikers arvoden. En fråga som varit i hetluften de senaste veckorna. Både i prasselmedia och på TV. I vår kommun och i andra har det väckts protester mot de höga arvodena som förslogs. Jag har inte så mycket emot om någon får ett högt arvode men det är inte alltid det känns som om dokumenten är färdiga för beslut, det behövs en logikgenomgång. Det är särskilt viktigt i såna här sammanhang.  Det är trots allt mycket viktiga symbolfrågor som lever kvar länge. Såna mår bra av en vända till i tankeverksamheten. Jag hade dubier och ville diskutera det hela. Jag mailade detta till min gruppledare som i sin tur bad en annan person ringa för att be mig att inte delta i mötet. Ja tänkte jag, varför inte, jag är ändå bara ersättare. Jag hade inte haft några planer på att gå emot majoriteten precis, bara att uttala min åsikt. Det här är i alla fall en krokodildammsfråga där alla vill äta upp varandra så varför hoppa i den sörjan. Fegt tycker vissa, klokt tycker jag.

TV ringde mig i går kväll och frågade om det var sant att moderater fått förbud att närvara vid sammanträdet. Nej, det kan man inte säga. Förbud är ett starkt ord och vore fel att använda i det här sammanhanget. Det är bara den som vill piska upp stämningen som säger så. Det vore också helt fel att svara ja på den frågan. Reportern undrade vad jag tyckte om arvodena och jag svarade att jag gillar Vaxholms modell där gamla fullmäktige tar beslut om den nya församlingens arvoden. Då uppstår inte såna här diskussioner.

Jag har fått mycket kritik för att jag gjorde detta - valde att stanna hemma. Som politiker måste man stå för det man tycker även om det blåser säger en del. Det är fegt och inte rakryggat att inte stå för sin sak säger andra. Man måste slåss. Hur jag än hade gjort så blir jag dömd eller hur? Hade jag gått dit och uttryckt vad jag anser så hade "alla" i min grupp blivit sura, och kallat mig illojal och ställt mig i frysen. När jag nu inte går till sammanträdet så blir motståndarna sura på mig för de hade hoppats på en röst till och gärna lite bråk inför öppen ridå. Ett internbråk ville de förstås ha, se splittring i motståndarlaget. Det finns ingen sån. Av dem blir jag kallad feg och ryggradslös. 

Å ena sidan finns en tendens till att alla ska hålla tyst utåt, man ska inte skriva på Facebook och inte vara öppen och transparent. Man ska helst inte blotta att man har egna åsikter eller säga något som kan tas illa upp av någon annan. Var och en har dock ansvar för hur saker uppfattas. Jag önskar mig rent allmänt mer öppenhet och gärna funderingar i mer än ett steg i politiken. I dagens samhälle så deltar de flesta på Facebook och i sociala medier. Det är bra och det gynnar demokratin och gillas av dem som tycker om att nätverka med andra.

Att stå och slåss som en väderkvarn där man ändå inte kan vinna är slöseri med tid. För mig handlar inte politik om att slåss med högafflar utan det vill till lite mer intellektuella insatser för att det ska ge något av värde. Att någon bad mig stanna hemma för att inte gå emot gruppen säger mer om andra än om mig trots allt, man kan undra över det. Tills vidare så fortsätter jag ändå att göra som jag vill. Till mångas förtret. Det handlar inte allid om att stå på en sida. Det är mod att välja bort också man ska inte glömma det. Jag lär få höra vilken ryggradslös skit jag är som inte deltog i det hela från vissa eller vilken svikare jag är som talar om vad jag tycker från andra. Själv kände jag mig ganska nöjd med att sitta hemma i soffan och lyssna på alltihop. Dem det berör får ta ansvaret för sina handlingar. Jag är ersättare.

Dock önskar jag mig rent allmänt i politiken att öppenhet och transparens vore självklarheter, där egna tankar uppskattas och där man får uttrycka dem. Där väljarnas önskan är den som avgör. Förslag på såna platser mottas med tacksamhet. Att vara röstboskap är inte min grej. Du får inte skriva sånt här säger nu vissa det är ojuste mot oss. Vad som är vad och vem som är vilket kanske ska diskuteras. Hur jag än gör har jag ändan bak. Så är det för alla. Jag har inget att dölja, jag står för mina val. Fullmäktigemöten är offentliga och vem som vill kan lyssna på dem, det behövs inget hyschhysch..

För mig är det självklart att vara öppen och tydlig och givande. Då får man något tillbaka. Jag tänker fortsätta med det. Händelsen i går ska betraktas som ett undantag.  Det politiskt riktiga för egen del i det här fallet vore förstås att ducka nu, vara tyst och ta all skit som kanske borde rinna åt andra håll. Jag tänker inte göra det.

Osams med hela världen, nej det tror jag inte. Livet går vidare. Jag känner mig inte illa behandlad personligen, men kanske aningens förvånad.