onsdag 2 mars 2011

I den bästa av världar är ingen sjuk och alla har jobb...

Det talas mycket om välfärden i Sverige och hur den ska se ut. Målsättningen att alla ska vara friska och att alla ska ha jobb är utmärkt. Men världen är dessvärre inte där. Det finns en hel del hinder på vägen och man kan ur ett mänskligt perspektiv fråga sig om de bara ska köras över och att vi ska låtsas som om de inte finns.

Det instrumentella tänkandet har för stort utrymme i samhället helt enkelt. Å ena sidan så har vi myndigheter och regelverk för människor som behöver stöd av olika anledningar, å andra sidan har vi siffernissar på olika nivåer som bortser från vem de är till för och hårdrar kontrollen på siffror och regler för att budgetar ska hållas. Det är ofta den enskilda människan som får lida. Inte bara för att administratörerna ska hålla ordning utan också för att det förekommer mycket fuskande så att det tar mer tid att försöka hålla undan dem än att hjälpa dem man är till för. Det är sorgligt att det ska vara så för de som behöver stödet får mindre resurser på det sättet. Dessvärre så fungerar det så att när någon fuskar blir alla lidande, det är en allmän kunskap. Den kollektiva bestraffningen slår till. Snaran dras åt för alla - även de som verkligen behöver hjälpen blir lidande. Det kallas rättvisa.

Självklart är att man inte kan ha skenande kostnader för systemen, men nog kunde man tänka sig att de skulle räcka till för dem som behöver hjälp. Hur svårt kan det vara att ge den som behöver hjälp till ett drägligt liv. Det finns personer som aldrig har deltagit i arbetsmarknaden på grund av olika funktionshinder. De borde ha rätt till ett stöd. Mattias Lundbäck frågar om det verkligen är rätt att Sverige ska ha sämre grundskydd än USA. Det är rätt svårt att få förtidspension i USA men det är väl å andra sidan helt OK. När alla andra möjligheter förkastats så ska det väl ändå i en välfärdsstat gå att få möjlighet till att leva ett någorlunda bra liv. Jag citerar Lundbäck: "... Det innebär att personer som har sjukersättning, exempelvis på grund av handikapp, i genomsnitt har hälften så hög inkomst som förvärvsarbetande. Men har man aldrig varit ute i arbetslivet är ersättningen begränsad till 8 800 kronor i månaden (även det beskattade pengar). Personer med allvarliga handikapp från födseln, som aldrig haft någon förvärvsinkomst (antagandeinkomst), har därför bara en tredjedel av medianinkomsten för förvärvsarbetande. Läs hela artikeln här.

Det är inte rätt det här. Det är omänskligt och man kan fråga sig varför inte välfärdssystemen klarat av att delas upp så att alla inte dras över samma kam oavsett vad de har för behov. Det gäller lika för den som blir utförsäkrad - vem minns inte fallet med den sjuka kvinnan som blev huvudperson under valrörelsen som till slut får rätt till ersättning. Men till vilket lidande under tiden. Det är omänskligt.

Nima Sanadaji som är en av författarna till boken Sveriges vs Kanada anser att vi borde höja hjälpen till funktionshindrade.  "– Problemet i dag är att de som verkligen inte kan jobba – personer med allvarliga fysiska och psykiska funktionshinder – delar ersättningssystem med dem som verkligen borde jobba. På så sätt döms de till ett oundvikligt liv i fattigdom." (Fokus).

Jag vill inte se ett Sverige som lever på bidragsystem där den som arbetar inte får något kvar av sina ansträngningar. Skattesänkningar är av godo för dessa grupper. Det kan och ska inte tas för givet att vi alla ska leva på den så kallade allmänhetens kassa. Vi ska i möjligaste mån klara oss själva, det är självklart.

Men med världens högsta skatteuttag borde det finnas utrymme för de svagaste trots allt. Idag låtsas vi inte om att de finns. Det är inte bra. Det är inte värdigt.

Var tar alla dessa skattepengar vägen? Det kan man undra. Används de på rätt sätt? De krav på högre skatter som kommer från vänsterhåll är oansvarigt, det är inte brist på pengar i systemen, det kan det inte vara med världens högsta skatteuttag. Men vart de tar vägen tycks vara en hemlighet vi bör söka fram. När försäkringskassans lösning på budgetnedskärning är att dra ner på kontakten med allmänheten genom att dra in på sina kontor är det snett nånstans i grunden. Det är inte bara att skylla på alliansregeringen. Problemen går längre bak i tiden. Däremot skulle alliansregeringen kunna se till att det i välfärdssystemen finns utrymme för den som aldrig någonsin kommer att ha en chans att ingå i arbetslinjen. För de finns. Vi måste se dem.

Det finns för all del olika projekt som stöd för den som inte klarar ett jobb på den öppna arbetsmarknaden. Det är bra men det räcker inte. Vi måste se till att det finns en mer holistisk syn på människan i samhällets vardag. Det skulle ge möjligheter för egna val och skapa frihet. Staten ska inte ta hand om alla men finnas med skyddsnät för dem som inte klarar sitt liv på egen hand. Det är inte alla - men några...


Uppdatering: Mattias Lundbäck tar tag i problemet ovan och ger konkreta förslag på hur det skulle kunna fungera.

Läs här.

Mattias är doktor i nationalekonomi och skriver på sin blogg "Att varje politiskt beslut har en baksida och att vägen till helvetet kantas av goda intentioner."




SvD


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

1 kommentar:

Anonym sa...

Perioden 1990-2009 försvann 100,000 jobb i Sverige. Under samma period steg befolkningen med 750,000 personer. Ganska enkelt att räkna ut vart skattepengarna går. De går åt att försörja 850,000 personer (750'+100'). Eftersom vår inhemska befolkning inte längre förökar sig så beror ökningen nästan enbart på invandring. Enligt SCB måste invandringen på längre sikt dessutom öka ytterligare till 300,000 per år. Mitt grundtips är att vi kommer aldrig mer få så hög välfärd som vi har idag. Det kommer bli mycket sämre framöver.

//Evilius