lördag 12 mars 2011

Möta idoler - min är Sir Ken Robinson...

L Ö R D A G S T A N K A R...


Sitter här på morgonkvisten och kollar på Skavlan via den fantastiska funktionen SVT/Play. I första hand var det för att lyssna på Fredrik Reinfeldt. Han gjorde mig glad och på gott humör eftersom han visade mer av den värme, skärpa och humor han har, men som inte alltid kommer fram i statsministerrollen. Jag gillar honom. Så är det. När han berättar om hur han bjöd Gösta Bohman på Mc Donalds blir det riktigt bra. Det handlade om att träffa idoler.

Min idol är Sir Ken Robinson som också deltog i Skavlans program. Honom vill jag träffa. Hans tankar kring lärande och kreativitet är exakt vad jag själv går och funderar över. Jag har tillbringat många år på universitetet för att studera just ämnet pedagogik och allt som har med kommunikation och lärande att göra, inte minst i den digitala världen som skiljer sig från det traditionella stadietänkande enligt Piaget. Mycket av mina tankar har kretsat kring just motivationen och kreativiteten. Hur skolan tar död på detta genom sitt sätt att fungera. Att sitta här mitt i den digitala verkligheten och se hur skolminister Jan Björklund och många med honom snackar om rätten att ta ifrån ungarna mobiltelefonerna för att de inte ska störa lektionerna gör att man får lättare utslag av stress. Mobilen är idag ett av de viktigaste läromedlen (det är reklamfilm, men bra) - det ser man inte, man ser att det stör lektionen. Vi har vår läroplan liksom - att ungarna lär på annat sätt än den tillskriver är inget som man bakom skrivbordet vill ta till sig.

Du och dina datorer brukar folk säga till mig, mer förr än nu men det beror väl på att allt fler har tagit till sig nyttan. När man ser hur ungarna med självklarhet använder sina datorer och deras inställning till kunskapsinhämtning och internet så blir man mörkrädd när man ser gapet mellan skolan och världen utanför den. Riksdagsmannen Mats Gerdau brukar göra jämförelsen mellan då och nu genom att visa en operationssal från förr och en från nu och att det hänt grejor där är uppenbart. Man kan till och med operera på distans numera. När bilden på skolan kommer upp så visar det sig att det inte hänt så mycket. Skolsalen ser i princip likadan ut som i tidernas begynnelse. Kateder, skolbänkar och papperslappar - för att inte tala om backen med hörselskydd som står i hyllan för att kunna få lugn och ro i salen. Ett helt rum med 30-talet understimulerade ungar och en lärare som kämpar för att få ordning i klassen.

Det finns skolor och lärare som tar vara på det nya och jobbar så, men det finns för många som inte gör det. På politisk nivå har man så smått börjat tala om en dator till alla och medel avsätts för att ungarna ska få en egen laptop. Sanningen är den att de är redan omoderna, de flesta surfar på mobiler nu förtiden. Läsplattorna gör sitt inträde i hastig takt. De politiska besluten borde snarare handla om att se till att alla får en uppkoppling till internet. En sådan borde vara liak självklar som ett personnummer. Vilka verktyg man använder för att använda denna möjlighet att nå omvärlden kan variera. Det behöver inte vara en traditionell dator. Men många är kvar i det tänket.

Mitt eget barnbarn är idag 11 år. Han behövde en ny ringsignal till sin telefon. Sagt och gjort så laddade han ner gratisversionen av Audacity och drog in en låtsnutt som han sedan experimenterade med tills han var nöjd och så laddade han snabbt och lätt in den i sin mobil. Det tog väl nån halvtimme. Han hade aldrig sett Audacity tidigare men uppmärksammat att min man använde det till att redigera de radioprogram vi håller på med. Ungen hann också lära ut lite nya funktioner som han upptäckt medan han höll på. Ett lärande uppstod här - Learning by doing  som kan var ett sätt att förklara vad som sker. Hade han fått göra detta i skolan utan att någon nervös vuxen stått bredvid och varit motståndare och sagt - förstör ingenting nu? Troligen inte.

Alla har individuella sätt att lära sig saker på. Vi har olika lärstilar. Det hela utgår i grunden från den kunskap vi har om världen när vi ställs inför ett problem. Vissa saker ser vi inte trots att de finns runtomkring oss. Jag har tidigare talat om 30-skylten utanför mitt köksfönster som jag plötsligt en dag såg och utropade min ilska över hur den förfulade utsikt. Min man sa att den har alltid stått där, då hade vi bott i huset i tio år! De där små aha-upplevelserna har vi alla då och då. De uteblir på något sätt i skolan när man som elev blir tillsagd att räkna från sidan 10 till sidan 15 i matteboken. Varken mer eller mindre. Hur trist är inte det om man är duktig på matte och vill ha större utmaningar. Man tröttnar och presterar mindre än man borde. Ungen i exemplet ovan lärde sig multiplikation med hjälp av muffinsformen redan i treårsåldern. Kolla 3x4 blir 12 satt han på köksgolvet och sa. Då upptäcktes hans intresse för siffror och hur de hänger ihop. Det intresset togs ur honom ganska snabbt när han blev med mattebok och de vuxna krävde hans inordning. Sällan har man sett en mer uttråkad unge. Trött på plugget redan i andra klass!

Vad hade hänt om han hade fått större utmaningar från början? Det är viktigt att lära i rätt ordning säger då just vän av ordning och reda. Nu är det som tur är så med barn att de får andra intressen och så här i femman så har annat fått betydelse i den unge mannens liv. Som att man kan sitta och chatta med kompisarna över Skype eller MSN till exempel. Då kan man hålla kpontakt hela tiden oavsett var man befinner sig. Den platslösa kontakten är här, den finns i cyberrymden. Många äldre förstår inte det där utan tycker att de ska gå ut och träffa sina kompisar på riktigt i stället. Att man bara med några knapptryckningar kan nå både kompisar, kunskap och information är för många vuxna främmande.

Vi är många pedagoger i vår familj och har livfulla diskussioner om just detta. De andra är praktiserande och jag mer teoretiskt inriktad så vi har olika utgångslägen kan man säga. Därmed inte sagt att det inte finns fantastiska lärare med stora ambitioner och lust att använda nya verktyg och metoder för att nå målen. Det finns det absolut och de ska uppmuntras med all kraft. De är dessvärre omgärdade av politiska beslut också och där har vi ungefär nått till ambitionen om en laptop till alla och i övrigt är allt lika. På något sätt. Vi måste vidare från den fyrkantiga administrativa synen på lärandet och inte fastna i hur det var då utan snarare se vilka kunskaper vi behöver för ett framtida samhälle.

Fredrik Reinfeldt uttryckte efter att ha lyssnat på Sir Ken Robinson att man behöver verktyg som att läsa och räkna osv i skolan. Grejen är att man kan lära på olika sätt, på andra sätt än de vi gjorde förr. Så särskilt till dig Fredrik vill jag visa den här filmen, man kan inte se den tillräckligt många gånger. Ta en titt, det är fascinerande.



Länk till ovan


En träff med Ken Robinson - det vore nåt det...

Möt honom på internet

Kolla på SVT-play på Skavlan det ligger väl kvar ett tag till.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

3 kommentarer:

Ryan Eriksson sa...

Många kloka delar i videon som finns i detta inlägg däremot är delen av ADHD inte alls genomtänkt eller ger en rättvis bild av situationen. Han marknadsför hårt att hans påstående är fakta; han uttrycker tydligt att ADHD inte finns.

Jag lever inte med ADHD men min bättre-hälft gör det. Det gör inte mig expert på denna fråga men vet att situationen är lika konkret som väggar vi går på eller vatten vi dricker.

Skrämmande video som andas mycket gammalt kristet sätt att förmedla budskapet.

Ken Robinson bör ha hållit sig istället på att utveckla ett nytt sätt i skolsystem istället för att prata om ADHD.

Jag anser att denna video skall kritiseras hårdare.

/Ryan
http://www.twitter.com/ryaneriksson

Petter Ekwall sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Petter Ekwall sa...

Jag vet inte heller hur det är att leva med ADHD eller ADD. Det är möjligt att han går till överdrift.

Men jag tror att meddelandet han vill sända är för dem som faktiskt blir övermedicinerande eller rent utsagt drogade för att passa in efter vuxnas oförmågor. Det är väl den verklighet och trend som han har sett och vill därför ge dem barnen en röst (det är ju USA han pratar om, och situationen kan ju se annorlunda ut där). Det är hur som helst mkt olyckligt om människor, små som stora, som känner att en diagnos ADHD gör dem gott, får känslan av att bli negligerade efter ett tal som detta. Det är nog inte alls hans intention.
Men du kanske har rätt i att, om han inte kan tala rättvist för ALLA så ska han inte gå in på det.
Han menar ju INTE att ADHD inte finns, det säger han ju. Det han menar tror jag är att grundinställningen till det i skolans sammanhang är fel. Att trenden är att sätta barn på medicin så att dem lugnar ner sig istället för att låta energin frigöras i uttryck t.ex. dans, musik, entreprenörskap, matte, byggande, ja vad som helst. Hans huvudpoäng när det kommer till ADHD-delen av talet är ju att han inte tror att det är någon epidemi som helt plötsligt poppat upp, utan att det är något som detekterats nu på senare år och att vuxna har svårt att hantera det, varför dem "drogar" ner vissa barn.

Jag är inte Ken, så jag kan inte svara för honom, men jag har följt honom nu ett par år och sätt det mesta i videoväg som finns på nätet. Jag skriver utifrån dem erfarenheterna.

Kolla videon igen och se om du förstår vad jag menar.

/Petter