Det är väl lika bra att gräva ner sig...

Läser om att 43-åringar måste smygas in på jobb. De är nämligen för gamla och alla arbetsgivare vill anställa 35-åringar med 25 års erfarenhet. Ett av argumenten för att inte anställa den som passerat 50 sen är att man undrar hur länge de ska orka. Hallå. Det är väl ingen som tror att en 35-åring stannar hela livet på samma jobb heller.

Igår nämnde Fredrik Reinfeldt boken 100-åringen som försvann och påpekade att vi är allt fler som kommer att bli så gamla och många kommer att vara både vitala och arbetsföra långt upp i åldrarna. Det är en viktig insikt även för arbetsmarknaden kan man tycka. De som är 35 år kan inte göra allting själva. Karriär och fostra barn och ordna familjeliv är jobbigt. Många går in i väggen för att det blir för mycket. Det är tragiskt att se det. Det vore inte heller nödvändigt om man kunde fördela gracerna lite och blanda åldrar lite mer på arbetsmarknaden.

Åldersdiskriminering i Sverige är värre än etnisk- och känsdiskriminering säger Akbar Seddigh till SvD. Det är kvalificerade människor som går miste om jobben. På grund av sin ålder. Det är ju inte klokt. För å andra sidan har vi brist på arbetskraft och behöver satsas på arbetskraftsinvandring för att klara försörjningen av arbetskraft. Man blir deprimerad och drar en filt över sig. Det är nämligen så att om du lägger in dina uppgifter i en CV-databas så ska du tänka på att som regel så kommer din ålder som variabel nummer tre att fylla i efter för- och efternamn. Är det så att arbetsgivare helst vill ha 35-åringar så har man inte en chans. Man kan undra hur många pärlor som finns begravda i dessa baser utan att någonsin återfinnas.

Lite uppåt blir man dock av en artikel i DN som berättar från en undersökning som Manpower och Kairos Future har gjort att det är många som kan tänka sig ny karriär efter 55 års ålder. Till och med vill göra det. Jag är själv en av dem som inte tycker att åldern ska vara i vägen för att få ett juste jobb. Erfarenhet sitter inte i vägen. Så är det bara.

Ibland undrar jag om hela den här grejen med åldersfixering på arbetsplatser har att göra med att vi i Sverige har varit så uppdelade i olika åldersstrukturer. Ungarna på dagis med få vuxna. Vuxna på jobbet sin vakna tid och gamlingarna på hemmet. Sällan mötas de i vardagslivet, det som pågår. Vid möten ska livet konstrueras med olika upplevelserer, sällan får det bara rulla på. Det skapar en slags främlingsskap mellan grupperna. Det är ändå i vardagen vi möts.

Det talas mycket om ny teknik och att det skulle vara en hävstång och ett hinder för äldre på arbetsmarknademarknaden. Det kan man nog inte längre skylla på, ty i Sverige har de allra flesta tillgång till datorer på något sätt. Det här beror förstås på vad man har för jobb. Men hur någon kan tro att det skulle vara svårt att lära sig senaste versionen av Windows när man varit med sedan begynnelsen är lite knepigare att begripa. Man vare sig slutar tänka eller lära sig nytt bara för att man passert 50-strecket. Rent av kan det vara så att man har mer tid att lägga ner på just de sakerna när livet inte springer i cirklar runt allt man måste hinna med som 35-årig småbarnsförälder mitt i karriären. Vi kanske borde börja se på arbetslivet på ett annat sätt rent av. Tiden mellan att vara för ung för pension och för gammal för jobb kan inte vara 25 år... Det är nåt märkligt i den situationen som behöver uppmärksammas.

Hur som helst det är bra att detta börjar diskuteras. Alla behövs i samhället och kan och vill man jobba upp i åldrarna ska man få göra det. Erfarenhet skadar inte. Inte heller bör det ha någon betydelse att man inte varit anställd under en tid. Man kan ha gjort annat. Gratis välfärdsarbete kanske. Ideellt arbete eller studerat vidare rent av för att vara aktuell.

Alla behövs och vi behöver blanda kunskap, erfarenhet och åldrar för att få ett hållbart samhälle.

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om
arbetsmarknad, åldersdiskriminering, moderaterna, arbetslinjen, erfarenhet