Kloke Anders Ågren, tillika moderat kommunalråd i Umeå skriver i en insändare i Västerbottenskuriren att mobbning på arbetsplatsen aldrig får accepteras. Runt 500.000 personer har utsatts för mobbning på jobbet det senaste året skriver han och menar att både arbetsgivare och facket måste ta sitt ansvar. Särskilt på grund av det psykiska lidandet som den som känner sig utsatt kan drabbas av.
Det är bra att han tar upp detta viktiga område. Det är inte bara på arbetsplatser det sker utan även i skolan och föreningar och överhuvudtaget där grupper finns. I dem finns det alltid ett maktförhållande. Av olika skäl kan vissa andra personer utsätta andra för press. Det kan handla om ren exkludering av deltagande exempelvis. Att undanhålla information. Att vända sig om när någon kommer, kanske förlöjliga vederbörande inför andra i gruppen osv. Härskartekniker används livligt för att få bort den som stör det man själv anser vara harmoni. Det hela möjliggörs av en tyst omgivning som hellre håller tyst än blir inblandade själva, med rädsla för att själva bli utsatta, ofta inte utan anledning. Man ser hur det hela går till.
Det kan ta tid innan det smäller men så småningom blir situationen ohållbar. Lösningen brukar ofta bli att man flyttar på den utsatte för att det ska bli lugn och ro. Det är den korta och enkla vägen. Den utsatte anes vara skuld till det onda. Än värre är det om den som känner sig utsatt påpekar saken, då hamnar problemet i knät på en själv. Den lösningen leder bara till att en enskild mår dåligt och allt annat fortgår som vanligt. Ingenting händer, det börjar oftast om igen med någon ny hackkyckling. Det är organisationen som ska förändras men det görs sällan. Man sätter på ett plåster och går vidare bara.
Det är synd att det inte går att låta alla få utrymme... Alla behövs på sitt sätt. Maktkamper tar dock inte hänsyn till sådant. Ofta kan man läsa om vad chefen ska göra för att få tyst på gnälliga medarbetare. Men det är sällan det står att det är chefen som är problemet om man inte räknar in Nordmalings kommunalråd som anses vara ett arbetsmiljöproblem förstås, men det hör till undantagen.
Om man själv känner sig drabbad så finns det olika strategier att ta till. Ett radikalt är att lämna hela skiten och gå någon annanstans enligt principen att alla är rätt personer men kanske på fel plats ibland. Ett annat tips är att se sig om efter andra platser där man känner sig gillad och accepterad. Ty bara för att det är enstaka personer som inte gillar en så finns det alltid andra som gör det och dem ska man hålla sig till. Men det är lättare sagt än gjort förstås. Men ett alternativ är det absolut.
Sara Vargas låt om misshandlade kvinnor blev en hit, den kan vara allmängiltig för andra områden även mobbning - för det handlar om psykisk misshandel. Spring för livet sjunger hon - ...att slå tillbaka det är det inte värt... det enda du kan göra är att gå.
Läs även andra bloggares åsikter om mobbning, utsatthet, makt, härskarteknik, politik
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
3 kommentarer:
Mary, hellre fly än illa fäkta kan vara rätt på individnivå, men då är det i de flesta fall någon annan som drabbas. Det här är en arbetsskyddsfråga där det behöver finnas klara regler och handlingsplaner. Man ska veta vart man vänder sig, vilken hjälp man kan få och vad som räknas som mobbning eller trakasserier.
Jag kan själv tycka att man generellt använder arbetsmiljölagstiftningen alldeles för lite.
Det är chefens uttalade ansvar även juridiskt att hantera mobbning och trakasserier. Klarar man inte av detta så ska man inte heller vara chef, och vill man inte inse detta själv så ska man bli utbytt innan verksamhet och medarbetare skadas än mer.
Som sgat det finns många nyanser här naturligtvis. Ibland är det enda rätta att ta professionell hjälp. Det är inte OK att bemöta andra hur som helst.
Skicka en kommentar