Vem vågar säga att detta gäller i alla organisationer...

Elisabeth Höglund tar i en krönika upp den som hon kallar förljugna idrottsrörelsen. Där ytan är viktigast och inget ofördelaktigt får komma fram även om alla vet att det förekommer. Tystnad krävs, inget får skada ytan. Den som sticker ut blir utfrusen. Ingen vill ta i varbölder, de kan smitta och det är enklare att göra sig av med en kritiker än att många blir avsläjade och så får alla stå där med kollektiv skuld sen.
Jag skulle vilja påstå att detta pågår överallt där människor samlas i grupp. På företag, i politiken, i olika organisationer. I grunden handlar det om att gruppen håller ihop och det är viktigare att hålla masken och undvika skandaler än att reda ut missförhållanden. Ingen vill ha bråk.

Rekommenderad läsning är boken Kunskapssociologi - hur individen uppfattar och formar sin sociala verklighet. (Berger&Luckman (1979), ISBN 91-46-17435-4).

Det är synd att det inte tas ett helhetsgrepp på organisationer överhuvudtaget. Få vill, kan eller vågar göra det. De personer som möjligen skulle kunna våga hålls effektivt undan från positioner där de har möjligheten.  Lyckas de ändå kallas de rättshaverister och gruppen tar avstånd. Vi har alla vår egen verklighet men många gånger är det enklare att välja att vara med i den av kollektivet valda. Tystnad råder - ty viktigast är att inga tillkortakommanden kommer upp till ytan.

Varför? Hur svårt kan det vara - egentligen? De personer i exempelvis idrottsrörelsen som det kommit att handla om på sistone som betett sig illa mot ungdomar som varit i beroendeställning ska naturligtvis avslöjas. Men det gäller överallt. Det är rent konstigt hur enskilda personer ska få hålla en hel grupp i förlamning utan att någon, helst några reagerar. Det kan bara pågå och pågå och bredvid står en förvånad omgivning.