Den interna konkurrensen och demokratin...

Om det är vi vuxna som är förebilder för demokratin så kanske vi ska rannsaka oss och fundera lite över hur det går till i de politiska partierna. Det är mer fulspel än man vill känna till. Fredrik Segerfeldt skriver i en gästblogg här på MMK om sitt uppvaknande när han kom in i politiken och trodde att det skulle finnas öppen dialog och fria tankar och kloka människor.

"I stället klev jag in i en värld av narcissism och tjuv- och rackarspel. Av slagsmål om uppmärksamhet och makt. Av bittra intriger och ambitioner. Jag insåg att en toppolitiker ägnar 95 procent av sin tid och kraft åt hur han eller hon ska komma ut bra i media, kunna göra taktiska poänger mot motståndarna och hur han eller hon ska få fördelar gentemot konkurrenterna i det egna partiet".

Trots detta lyckas vi få någon slags ordning ändå menar han dock. Och visst är det så. Men när man är mitt uppe i kaoset är det inte snyggt. Man kan ju se hur kommunalrådet i Nordmaling funkar. Det blev så mycket klagomål på henne att hon blev beordrad att flytta ut från kommunhuset för att hon betraktades som ett arbetsmiljöproblem. Hur löste hon det? Med ödmjukhet? Nix box - hon såg till att kommunchefen fick sluta. Det var den tredje på fyra år, så det kanske inte är bara kommuncheferna det är fel på. Vad tror ni?

Chefer kan kickas det är värre med förtroendevalda. De sitter på sina mandat hur de än beter sig i princip. Thomas Bodströms berättar i sin bok Inifrån - makten, myglet, politiken om jakten på makten efter  Mona Sahlins avgång, som han betraktar som en kupp från Juholt med flera. Något de förstås dementerar. Vem vill tillstå att man spelar fulspel. Såna falanger finns i alla partier och det får man dessvärre leva med. Politisk verksamhet som en såpopera utan jämförelse där ingen av konkurrenterna drar sig för öppna angrepp skriver Bodström och menar att det väl inte finns något som kan ta så mycket kraft som att försöka förgöra den andre. Särskilt om den anses stå i vägen. Debatt i media är inte ovanligt.

Bodström säger att han inte vill bli ordförande för att priset är för högt för honom som person och dessutom har han inte den rätta förankringen i partiet. Inte hos Juholt i alla fall den saken är klar, han drar sig inte för att säga att Bodström är bra på att sälja böcker men inte så bra på att skriva. Det är ungefär som vår egen listetta sa om mig under valrörelsen när jag kandiderade - och så har vi Mary, dock ej på valbar plats. Underförstått att det inte var någon idé att rösta där inte. En inte så juste puff för min betydelse för politiken, eller hur? Det handlar om samma parti. Man vänjer sig dock och tar andra vägar. Ty mandatperioder kommer och går. Man kan förstå allt det där efter några år av insyn i hur det fungerar och vilka trick som används för att komma fram själv. Det är inte vackert.

Samtidigt kan jag så moderat jag är tycka att det är lite synd att Bodström väljer bort politiken ty han är en modernt tänkande människa som har erfarenheter utanför den politiska sfären. Det kan aldrig vara fel om man ska företräda den stora allmänheten. De där som också kallas väljare ni vet. De kommer ofta i skymundan i de politiska organisationerna tyvärr.

Kielos skriver att politiker drivs av storhetsvansinne.  Det som gäller är att bli respekterad inte älskad. Jag tror att det går att kombinera. Hon drar upp Fredrik Reinfeldts numera välkända uttalande om "... folket vars förtroende jag bär". Det kan ju tyckas vara ett ganska kryckigt uttalande ståendes för sig själv. Alla kläcker vi ur oss saker som vi kan få anledning att ångra efteråt när omgivningen gjort sin tolkning av det hela. Jag kommer ofelbart att tänka på mitt ordspråk från "I know that you believe that you understood what you think I said, but I am not sure you realize that what you heard is not what I meant. (Robert McCloskey).  Fredrik Reinfeldt är en trevlig person och inte alltid så högtravande i sitt språk som just detta gav uttryck för. Men utdraget ur sitt sammanhang så kan det bli lite hur som helst. Jag menar om Juholt kan kläcka ur sig att han fått 800 svar på en kontaktannons så tänker man att intresseklubben noterar, men visst kan man undra över vad han egentligen ville ha sagt med det. Han kanske är som jag är, en pladdrig typ helt enkelt. Det behöver inte vara negativt.

Johan Westerholm tar upp tankar kring de olika partiernas process och kultur. "De som uppbär interna förtroenden och externa uppdrag måste våga måla bilder av sin idé och sin vision med sitt politiska engagemang och inte fastna i ett politiskt samtal som baseras på formalia samt resonemang kring olika enskilda budgetposter."  På central nivå har moderaterna lyckats bra med just den saken, det lär dock ta ett tag innan man hinner med på det lokala planet där det fortfarande är mer provinciellt, det ligger förstås i sakens natur.

Mina egna erfarenheter som väl mest är knutna till den lokala sidan av det hela är att det verkar svårt för många att just måla framtidsvisioner för att det kanske inte ens finns någon politisk idé. Då fastnar man lätt i det som varit och det blir maktkamperna med de egna som får mest fokus. Sen undrar vi varför ungdomarna har annat för sig. De kanske inte gillar det de ser.

Demokrati

Min egen drivkraft för att hålla på med politik har med ett aldrig svikande intresse för att förändra, skapa nytt, ändra på felaktigheter osv. Inte att hålla på och bråka med andra. Yttrandefrihet, högt i tak, diskussioner, samverkan, erfarenhetsutbyte, intellektuella utmaningar, lärande och såna saker - det är politik för mig. Jag kanske inte passar in här är tankar som med jämna mellanrum flyger förbi i mitt huvud när jag inser att kontexten är dolda sändlistor så att man inte vet vem man delar information med. I förväg planerade möten där inga diskussioner pågår. Vad som ska sägas och hur det ska röstas är uppgjort innan. Den som säger något eller kanske ifrågasätter bemöts med tystnad och missnöje och betraktas som bråkig. Det är inte demokrati för mig.

Martin Moberg skriver om demokrati på sin blogg "... genom att låta diskussionen få flöda och åsikter nötas och blötas kan en väg mot en mer konkretiserad och begriplig demokrati synliggöras för de unga som idag inte ser den direkta kopplingen mellan demokratin och vardagslivet."

Peter Högberg "För ska vi kunna behålla demokratin är det inte att trumma in att den är bäst för våra unga utan att i realiteten låta dem bli en del av demokratin. Det innebär att vi måste riva partierna, som de ser ut idag. Se över vilka som står på listor och göra det möjligt att på ett helt annat sätt komma och gå."

Demokratidiskussionen behöver fortsätta... Vi får göra det på nätet ty i de olika församlingarna har man annat att göra än syssla med demokrati. Tyvärr så är det så...

Kent Persson har en sund syn på det här med makt, den får inte berusa menar han. Man får hålla igen.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, demokrati, öppenhet, konkurrens, politikerrollen, fulspel