Reflektion om politiken...

G Ä S T B L O G G A R E N
Fredrik Segerfeldt 


I min ungdom, precis då när man skulle bli vuxen, hade jag väldigt stor respekt för auktoriteter. Resonemanget gick ungefär så här: Det enorma komplex som vi lever i fungerar rätt väl. Kärnkraftverk pumpar ut el, företag med 100 000-tals anställda gör miljardvinster genom att vara mer effektiva än andra och stora myndigheter hanterar svåra samhällsfrågor. Det kaos jag kände att samhället skulle kunna ha karakteriserats av hade undvikits, tack vare en massa smarta människor som vägleds av rationalitet.
Eliten, de som styr och ställer, måste således vara väldigt intelligent, kompetent och full av integritet, tänkte jag som 20-åring. Annars skulle samhället braka ihop rätt snabbt.

Det var utmanande men samtidigt oroande för en universitetsstudent. Skulle jag kunna skaffa mig den kunskap och de egenskaper som behövs för att spela en sådan roll, i politik, förvaltning eller näringsliv?

Sedan när jag blev äldre och yrkesverksam insåg jag att inte heller människor med fina titlar och uppburna positioner och över 50 papp i månaden är särskilt annorlunda, utan bär på samma brister och svagheter som alla andra människor. Det var en insikt som förstärktes när ens vänner och bekanta blev chefer i näringsliv och media, riksdagsmän och ministrar. Det var inte utan att man undrade hur det hela faktiskt håller ihop.

Det gäller särskilt politiken. Jag hade som alla andra tänkt mig att verkligheten skulle ligga rätt nära idealbilden där två eller flera krafter med olika ideologiska utgångspunkter för ett konstant, tufft men hederligt samtal om samhällets utveckling, som väljarna sedan får ta ställning till.

Jag tänkte mig människor med kunskap och insikt som för en initierad dialog om hur samhällets utmaningar bäst ska hanteras. Statistik och forskningsresultat behandlas hederligt och öppet. Merparten av energin går åt till att tänka och fundera på så bra lösningar som möjligt.

Men oj vad jag bedrog mig. I stället klev jag in i en värld av narcissism och tjuv- och rackarspel. Av slagsmål om uppmärksamhet och makt. Av bittra intriger och ambitioner. Jag insåg att en toppolitiker ägnar 95 procent av sin tid och kraft åt hur han eller hon ska komma ut bra i media, kunna göra taktiska poänger mot motståndarna och hur han eller hon ska få fördelar gentemot konkurrenterna i det egna partiet.

Och så var det det här med kaffekokarna. Det är de som varit på flest partimöten, varit med i den lokala partiföreningen längst och som druckit kaffe flest gånger med flest medlemmar. Jag insåg helt enkelt att riksdagsledamöterna, de som nästan dagligen bestämmer hur jag ska leva mitt liv, faktiskt inte är några raketforskare. Och det handlar inte bara om Monica Green, utan stolpskotten finns även i borgerligheten. De är bra
på att koka kaffe, på att få sin politiska sekreterare att skriva många debattartiklar i valkretsens lokalpress om hur förträfflig den egna regeringen är och på att trycka på rätt omröstningsknapp.

Och då är jag tillbaka på ruta ett: hur i hela friden lyckas vi undvika kaos? Sannolikt beror det på att vi lever i en mer naturlig, spontan ordning än jag trodde, att vi har långt längre till kaos än jag som tjugoåring kunde ana. Det känns rätt tryggt ändå.

*********

Läs Fredriks egen blogg här.