Det finns bara förlorare...

Alla som deltagit i interna konflikter i en organisation vet att det bara finns förlorare. Den som ställer sig triumferande och känner sig nöjd med att putta ner andra kommer själv att falla och fallet blir högt. Många står tysta på uppvägen. De vittrar möjligheter. Men på nedvägen är det få som försöker ta emot i fallet. I synnerhet inte de som man trampat på. Det där är nåt man lärt sig med åren. Det är klassiskt.

Interna maktstrider i politiken kan vara hur fula som helst. Det handlar mycket sällan om sakfrågor. Personfrågor, vem som gillar vem är vad det utkristalliseras till. Många tappar lusten att delta i fortsättningen. De flesta började engagera sig för att få vara med och påverka samhällsutvecklingen inte för att bråka. Diskutera sakfrågor livligt är en sak, det måste man få göra i en demokratisk församling. Det är grundläggande. Men om människor som inte vill diskutera anser sig vara ledande så stoppas den demokratiska verksamheten upp. Hot uttalas mot den som ifrågasätter och talar ut, om du inte sitter fint i stolen och håller med så blir du av med uppdragen. Många viker där och sen blir det tyst.

Är det demokrati? Nej det är tragiskt.

Här kan man läsa om Konflikttrappan och kanske fundera lite var ens egen konflitk befinner sig. Ibland är jag tacksam för att jag är beteendevetare. Då kanman ställa sig lite utanför och betrakta det hela. Det betyder å andra sidna inte att man ska avstå från att delta om man känner för det. ◦◦

Det finns bara förlorare...