Dags att fundera på vilka personer som får förtroende...

Håkan Juholts förtroende är oerhört lågt. De senaste siffrorna måste vara oerhört nedslående för både honom själv och för partiet. Det är lite synd om honom på ett personligt plan. Men vad jag har förstått så är han ett typiskt exempel på en person som drivits fram mer av prestigeskäl, egna och andras än av eftertanke och reflektion. Politiska partiers grundidé är trots allt politik... Då duger det inte att fladdra hit och dit, man behöver en rak linje. Socialdemokraternas problem är öppet att se för alla. Stridigheterna om ledarskapet är en sak och bristen på politik en annan. Mona Sahlin vill nu ha ett öppet förfarande vid nästa val av partiledare. Det kanske inte var så när hon själv valdes, men att tiderna förändrats har väl ingen kunnat undgå att se. Det finns många som är intresserade och har möjligheter att visa sitt engagemang idag utanför de traditionella partistrukturerna och som gör det också. Som omväxling håller jag inte med Kent Person som skriver att vi kan vara utan Mona Sahlins bitterhet när hon kritiserar Juholt. Det handlar inte om det utan mer om att det är viktigt att öppna ögonen för hur vi ska agera framöver för att få demokratin att fungera. Centerpartiets sätt att välja partiledare var exemplariskt. En vann och de andra sitter kvar i ledningen av partiet. Alla var bra och respekterades för det. Jag tror att det är en framkomlig och juste väg framöver.

Jag är förmodligen också en person som skulle kunna kallas bitter för att jag kämpade som en jehu för moderaterna under valet och samtidigt kandiderade till både riksdag och kommun, en situation inte helt utan försakelse  och utsatthet för den egna personen. Jag fick ingen hjälp eller stöd för detta av min lokala partiförening, snarast tvärtom. Man ville satsa på andra. Det emanerade i en ersättarplats i kommunfullmäktige med hjälp av de som sitter i ledningen här. Är jag en sämre politiker än de andra? Är mitt engagemang mindre värt? Du är en av de mest kända moderaterna sa någon till mig härförleden. Säger du det sa jag... Inget jag känner av precis, inte på lokal nivå där jag borde höra hemma. Uttrycker man en sådan sak så är man både märkvärdig och tror sig vara förmer än andra, eller hur? Rent av kallas man kanske bitter och gnällig, jag skulle väl snarare säga förbannad och besviken över att politiken visade sig vara något annat än det jag jobbat för. Visst kan man lämna, men frågan är vems partiet är. Jag skulle vilja säga att det är allas parti. Alla som är med och stöttar de politiska idéerna borde det vara. Inte alla som stöttar enskilda personer. Bara genom att skriva detta så förstärks situationen förstås. Men någon måste arbeta för att det hela ska förbättras. Det här är inte frågan om unika händelser.


Får förtroende kanske ska ändras till vilka som tar förtroende, för det är stor skillnad på det. De senare finns men vi talar inte så mycket om dem. Det är inte poppis i de politiska kretsarna alltid att uttrycka såna tankar. Håller man inte med så är man emot och dusörerna kan försvinna. Så enkel är människan. För vissa människor kan det röra sig om många  tusenlappar i månadsarvode. De är man beredd att hålla tyst för. Det är egentligen väldigt skrämmande och tragiskt för demokratins skull.

När jag själv aktivt återupptog mitt politiska intresse inför valet 2006 hade jag faktiskt inte en aning om detta. Jag trodde blåögt och naivt att alla brann för den möjlighet till förbättring och förändring som finns med politiken som verktyg. Men ack så långt ifrån det är. Det handlar mycket mer om annat, att ta sig fram, att gå över lik i det närmaste. Att tysta och hålla undan möjliga konkurrenter. Det är inte rätt sätt att skapa enagemang. Fredrik Segerfeldt skrev en intressant gästblogg om politikens väsen här på MMK tidigare. Hampus Brynolf har också han funderat kring det politiska engagemanget framöver.

Tror faktiskt att detta är vad som kommer att hända, fler och fler uttrycker sig och engagerar sig utanför partistrukturerna som på många sätt känns gammalmodiga och passé. Vuxna människor med livserfarenhet har ingen lust att stå i kö och invänta sin plats för att gamla internrävar inte vill dela med sig. Kompetens är inte någon given parameter i den politiska sfären. Det oavsett parti. Lars Tobison skriver i Svensk Tidskrift att det är mest de som kommer in från näringslivet utan politisk erfarenhet som sätter sig på tvären och inte alltid hänger med i det politiska spelet. Det uttalandet väckte tankar. Frågan som uppstår för mig är om det ens är önskvärt att alla ska passera genom ungdomsförbunden för att lära sig hur man uppför sig? Då får vi bara politiska broilers i ledande ställning. För att inte dra Tobisons tankar ur ett sammanhang så skriver han utifrån Anne-Marie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet och hennes syn på hur den politiska processen ser ut idag. Jag har för avsikt att återkomma om just det senare när jag läst den boken.

Att vara intresserad av politik och inte bara av äran att ha en position torde vara en grundläggande insikt hos varje politiker som vill göra skillnad. Politiken ska styras av människor som förstår att de själva är väljarens förlängda arm in i statens korridorer och där påverka för medborgarnas bästa. Inte att de själva är staten som gör som de vill. Nu är det inte fel på alla som är involverade ska man komma ihåg, det finns olika drivkrafter hos var och en.

Fredrik Reinfeldt får skyhöga popularitetssiffror och partiet är större än någonsin. Det säger en hel del om att det inte bara är fel trots allt... Moderaten i mig säger dock att det finns utvecklingspotential på andra nivåer...

SvD-ledare
SVD AB  Expressen  SVT

Johan Westerholm
Tokmoderaten
Högberg
DHE


Läs även andra bloggares åsikter om politik, demokrati, val2014, öppenhet, transperens, moderaterna, socialdemokraterna, juholt, mona sahlin, förtroendevald