Vi väljer en av oss själva...

Nu verkar det klart med (S) nye partiledare. Det blir en av VU-ledamöterna. Stefan Löfven. Han verkar vara en sansad person. Det blir säkert bra. Spaltmetrarna kommer att fyllas med honom idag och framförallt med hans mamma som någon fiffig journalist ringde upp och fick fram sanningen lite för tidigt. Men va falls, nu lever vi inte i hemligheternas tid längre. Inte var det heller dreven som fällde Juholt de gjorde socialdemokraterna själva.

Under hela veckan har det talats om den öppna processen som skulle till för att välja ny partiordförande. I all media fanns det olika personer som var på tapeten. Jan Eliasson blev folkets superfavorit och Bodström likaså. Carin Jämtin har sett lurig ut på presskonferenserna och så kom det fram då att valet fallit på Stefan Löfven - en av VUs ledamöter. Har absolut ingen aning om hans kompetens alls och överlåter som sagt det till andra. Men en sak är väl tydlig - nu är socialdemokraterna lika med socialdemokraterna igen...

Det som är intressant är det som händer i grupper som har att hantera knepiga situationer. Det blir lätt en introvert diskussion. För vem ska man våga lita på egentligen. Vad skulle hända om exempelvis Bodström skulle bli partiledare? Han tycks ha starkare stöd av väljarna än av vissa inom partiet. Han har starquality säger KG Bergström, jag håller med. Han borde kunna vinna val. Modern, föstår och använder modern teknik, har haft jobb, tog ingen politikerpension. Andra positiva saker som väljarna ser. Bodström skriver själv på sin blogg att han nu efter dagens besked måste skriva om sista kapitlet i sin bok. Det skulle handlat om Juholt.

Då kan man undra vad som är viktigast? Är det att vinna val eller är det att vissa inom partiet ska få sitta oberörda på sina taburetter? Vad skulle hända om man valde Eliasson? Han tycks också älskad av omgivningen om man nu får tro på Aftonbladets omröstning. Men så väljer VU en av sina egna. Stefan Löfven. Tryggt och bra. Bekanta ansikten, alla vet vad de har varandra. Om det blir bra och framåtriktat för socialdemokraterna återstår att se. Alla ska ha en chans och socialdemokraterna bestämmer naturligtvis själva hur de vill ha det. Dock skriver Ulf Bjereld följande "Politiskt står Stefan Löfven för vad som kan kallas en traditionell socialdemokrati. Jag blir lite orolig när han i en intervju efter partikongressen 2011 säger sig ogilla en valprocess där flera partiledarkandidater kampanjar eftersom det skulle riskera att "splittra partiet" I samma intervju visar han också stor oförståelse för kritiken att socialdemokratin skulle vara ett auktoritärt och inåtblickande parti."

Det interna tjafset...


Det intressanta i det man kan se av den här processen, ligger dock i hur ofta det är så att man gör val i den egna kretsen. Nya eller såna som kan gå egna vägar eller på något sätt kan konkurrera ut andra från positionerna vill man inte ha med. Det finns valberedningar där man tar de bästa uppdragen själv och utanför står förvånade aktiva och engagerade människor och får inte vara med. Det är inte så att man alltid väljer efter kompetens och erfarenhet utan det handlar mest om att vara med i gänget eller ej. De som känner varandra tidigare och är godkända får alltid de fina posterna. Det är inte bra om man tänker utifrån väljarnas perspektiv att det alltid är samma personer som sitter som cementerade på sina platser. Det värsta är att det inte är unikt på något sätt. Rädslan att någon ska komma och göra förändringar eller rent av flytta bort en själv är stor. Då är det bättre att tryggt lunka på. Det blir ett mikroperspektiv på det som borde vara mer makro. Tänka inåt inte utåt. Uppdaterat: På Orust har de inre intrigerna tagit ett steg väl långt. Vem tänker på väljarna kan man undra.

Låt oss fundera lite på det politiska engagemanget. Läste i Resumé att Stockholmsmoderaternas förbundsordförande Henry Sténson tycker att det är för få som går från näringslivet in i politiken. Han blev själv övertalad att komma tillbaka efter många år utanför för att jobba vidare med organisationen. Arbetet är ideellt och han förväntar sig inte att bli arvoderad. Det här är en riktigt intressant och viktig diskussion. Jag har själv från att ha varit mycket aktiv på 70 och 80-talet i moderaterna haft ett bra och utmanande arbetsliv och klev tillbaka in i politiken inför valet 2006. Mina erfarenheter är att det är mycket svårt att få någon möjlighet att påverka. Som ny även om man är nygammal får man stå på kö och det är många före. Frågan är om man ens har tid att göra detta. Som en av mina bekanta uttryckte det, "vem har råd att jobba gratis i 10 år för att det kanske kan bli nåt om 20 år?" - det är en relevant fråga att ställa.

Det blir svårt om man vill vara med och delta i det politiska arbetet eftersom mycket fungerar som i stycket ovan här. Det är de redan invigda som håller platserna och vissa får på undantag vara med. Alla gillar inte alla som bekant. Det är här det behövs alternativa vägar för det politiska arbetet. Jag valde att starta den här bloggen och har med den skaffat ett brett nätverk av moderater och andra runt om i landet. Mycket trevligt på alla sätt. Men det är i sin valkrets man blir vald och kan verka för att kunna påverka och där kan konkurrensen vara hård och det är inte givet att få vara med om man inte är den "rätta" personen. Det här är en stoppkloss så klart framöver om vi ska bli många fler så måste det finnas fler möjligheter. Framförallt som det skapas A-B-C-lag genom arvoderingar. Det finns kommunalråd med 60.000 i månaden och det finns ersättare som får några hundringar om de närvarar. Däremellan finns ingen diskussion om det politiska och för den som är intresserad duger inte det. Tid är dyrbar och den kan man ha till något mer konstruktivt. Det måste öppnas utrymmen. Det går inte att hoppas på och lita till frivilliga krafter som jobbar gratis om de inte ges möjlighet att påverka.

Här finns en nöt att knäcka för alla politiska partier. Hur få ordning på de inre motsättningarna? hur få fart på engaemanget, eller ska vi säga tillåta det?  Det måste skapas nya kanaler. Engagemanget och debattglädjen finns på internet idag. I bloggar, på twitter och facebook. Hur ska man ta vara på detta? Intressant fråga. Eller hur? Demokratin är bra skör...


Mattias L ger råd till moderaterna.
Thomas Hartman funderar över socialdemokraterna.