Men hur det känns att vara i andra änden får vi sällan veta. En som vet är förre arbetsmarknadsministen Sven-Otto Littorin. Han skriver en gästkrönika här och berättar. Det finns anledning att tänka efter lite grann, eller hur? Vad går granskningen ut på och hur länge får den hålla på? Och till vilket pris? Det är oftast den enskilde i andra änden som sällan får chansen att förklara. Medierna går vidare med nästa ärende...
G Ä S T B L O G G E N
Jag är inte i Almedalen i år heller. Men den här gången är det inte för att jag är rädd för uppmärksamheten eller snacket. Tvärtom, jag hade långt framskridna planer på att åka över en dag och sätta mig på Donners Brunn med gamla vänner och ta ett glas vin. Men istället är jag med mina barn i den Sörmländska idyllen och njuter. Kanske blir det en utflykt till Julita, eller varför inte Sveriges enda VVS-museum som ju ligger i Katrineholm.
Men mot bakgrund av att ha varit toppnyhet i Almedalen två år i rad så sitter jag ändå här och funderar över vad gamla expolitiker egentligen ska göra. Det är liksom ingenting som blir rätt. Lever man på riksdagspension eller fallskärm så blir man, inte utan skäl, häcklad för det. Startar man eget och lyckas dra in storkovan, som Pär Nuder, blir man nersablad för det. Somliga får jobb av regeringen men då handlar diskussionen om svågerpolitik eller inkompetensrekryteringar.
Återstår så att bli konsult, en grå eminens som ger goda råd och håller lite anföranden. Det är inget fel i det, absolut inte. Men dagens aktiva politiker är yngre än förr och många av oss som lämnat har ett tag kvar till eminensstadiet. Vi har 20-30 år kvar på arbetsmarknaden och vill göra ett produktivt och operativt arbete också efter politiken.
Faktum är ju att nästan ingen toppolitiker lämnar politiken under värdiga former. De flesta avsätts på olika vis, genom att de blir utkuppade och avsatta eller genom olika ”skandaler”. Den ende jag kan komma på som lämnat snyggt är förmodligen Ingvar Carlsson, men så har han också nått eminensnivån.
Så vad återstår då? Att det blir några år i skuggan när man lämnat politiken är inte konstigt. Det är bra med karens, av alla skäl. Inte minst på det personliga planet tror jag det är bra att få distans och hitta tillbaka till sig själv. Att leva i rampljuset har ett högt pris, oavsett hur man lämnar.
Men sen är det nog dags att hantera saker lite annorlunda – men också att bli bedömd lite annorlunda. Jag kan tycka att det känns märkligt att få drev på mig som om jag vore statsråd när det trots allt var två år sedan jag lämnade och när jag gjort det tydligt att jag lämnat toppolitiken för gott.
Jag fick ytterligare ett drev på mig härom veckan för ett styrelseuppdrag jag har tagit på mig. Jag förstår granskningen – det är inte den jag vänder mig emot. Det var också därför jag ställde upp i de intervjuer som obönhörligen efterfrågades. Men granskning är inte samma sak som drev, vilket också de allra flesta redaktioner förstod. Alla utom en, den ”andra” kvällstidningen som inte var först på bollen 2010.
Frågar man redaktionen i fråga menar de säkert, och de tror säkert på det också, att detta var en del av deras välmotiverade granskning och inte alls ett drev. Men själv fick jag nog och PO-anmälde Expressen.
Det var tydligt att det var en välmotiverad anmälan. I branschtidningen Resumé (27/6) kommenterar nämligen Expressens chefredaktör Thomas Mattsson min PO-anmälan på följande sätt: ”...jag kan bara konstatera att han väljer att ta strid om artiklar om affärer, men såvitt känt inte om Aftonbladets tidigare granskning av hans förehavanden i andra sammanhang.”
Bättre kunde inte drevmentaliteten beskrivas av Mattsson själv och hans uttalande borde ge upphov till en rätt intressant pressetisk diskussion. Att jag för två år sedan valde att avstå från att lagföra en omgång artiklar ger ju inte Expressen eller någon annan fribrev att komma med andra och nya oriktiga påståenden. Eller hur menar Mattsson?
I övrigt har jag inget otalt med Expressen eller någon annan media. Jag vill bara bli korrekt behandlad och kunna gå vidare med att numera i praktiken, i den mån jag kan, skapa förutsättningar för fler jobb genom växande företag. Det är den väg jag har valt och den står jag för. Och jag tror dessutom vi kommer få se fler gamla expolitiker som vägrar att lägga sig ner och dö. Vi är många som har mycket kvar att ge och som kommer att välja nya vägar att visa vårt samhällsengagemang. Gamla expolitiker är helt enkelt inte längre särskilt gamla.
Sven Otto Littorin
------------------------------
Gibran Associates Ltd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar