måndag 23 juli 2012

Det går inte att skydda sig från ensamma galningar...

Vi satt vid twitter och småsnackade och plötsligt kom det besked om att det smällt i Oslo. Regeringsbyggnaden var bombad och fler var skadade, några döda. Alla vaknade till och började söka information. I Norge sände nyhetskanalen nonstop. I Sverige tog det lite tid innan de större nyhetsmedierna vaknade till. Det var mitt i semestern. Med gemensamma krafter sökte vi information och twittrade ut oavbrutet till varandra. Plötsligt kom ett meddelande från Ali Esbati med innehållet - Det skjuts på Utöya, människor flyr. Han var där. Ofattbart - allt kom väldigt nära.

Hela händelseförloppet blev mer och mer osannolikt och det var som att vara med i en film, för sånt här kunde väl ändå inte hända. Men det var högst verkligt och ändå så overkligt. Norges statsminister Stoltenberg gjorde en heroisk insats och höll hela tiden alla informerade, även via twitter. Det var en mardrömssituation även på avstånd. Hur det var för dem som var närvarande mitt i alltihop går nog inte att föreställa sig. Rädslan, paniken och sorgen när man väl förstått vad som hänt.

Konspirationsteoretikerna fick vatten på sin kvarn och det spanns alla möjliga varianter av vad och varför det hänt. Så småningom stod det klart att det var en ensam galning som hade lyckats ställa till alltihop. Jag vet att man kan diskutera ordvalet galning, men här betyder det rätt upp och ned en person som inte är vid sinna sinnens fulla bruk. Då gör man inte såna här saker. Möjligen tyckte han själv att han gjorde det rätta. Men konsekvensen av hans handlande var förödande. Varje bild som sedan kom ut i media av hans flinand och rödögda blick gjorde att det vände sig i magen.

Det där är sånt som händer där, men inte här. Det värsta är att det händer lite här och det går inte att förutsäga var. Häromdagen var det den fruktansvärda händelsen i Denver när biopremiärgäster sköts ned och dödades. Också ett dåd planerat av en ensam galning. Vad som rör sig i huvudet på såna människor vet vi inte. Men de finns omkring oss. Det är mycket obehagligt på alla sätt. Vet ej om det är så att det händer oftare eller om det helt enkelt är så att vi får informationen snabbare numera.

Massakern i Norge kunde man i princip följa i realtid. Det enda man ville var att kasta sig på första bästa plan till Norge och hjälpa till...

Under gårdagens ettårsminnesceremoni av den förfärliga dagen i Oslo och på Utöya då så många människor fick sätta livet till sändes ut via medierna och vi kanske kan känna ett visst hopp att så många ställde upp och visade att det här är något vi inte accepterar. Samtidigt så inser man hur små människor också är och tar tillfället i akt att ge sig på andra. Vår egen statsminister Fredrik Reinfeldt framställdes som okänslig och man gjorde försök att skandalisera honom och hans beteende för att han inte närvarade under ceremonin i Oslo. Så orättvist och så dumt. Det visade sig att han inte var inbjuden, det hela var en nationell ceremoni. Då klampar man inte in hur som helst. Det är att visa respekt för andras sörjande. Det är norrmännen som är drabbade. Vi ska inte agera gråterskor till dem, bara finnas bakom som stöd. Det stödet finns där, ingen kan vara oberörd av denna händelse. Avståndstagandet är så självklart så det behöver inte påpekas.

Tror inte heller att det är nödvändigt att kalla detta dåd för angrepp på demokratin och dra allt för stora växlar av denna avskyvärda händelse. Det är möjligt att det är ett sätt att distansiera sig för att stå ut, att intellektualisera det hela. Men - Det är nog rent av inte svårare än så att det gått över styr för en enskild vettvilling. De finns och vi kan inte skydda oss från dem. Tyvärr... Det är den krassa verkligheten. Mordet på Anna Lind, det som hände nyligen i Denver på en biopremiär, det finns fler exempel.

I likhet med många så följde jag TV-utsändningen av minneskonserten i går kväll, man kan se den på SVT Play några dagar till. Det var högst berörande att se alla rosor svaja i luften när hela publiken deltog. Mycket fint. Norges statsminister Stoltenberg var glimrande i sitt tal till sitt folk. Vilken duktig och kompetent person han är. En politiker och människa att beundra. Verkligen. När Bruce Springsteen steg upp på scenen och sjöng We shall overcome så stannade klockan av ren respekt för de närvarande. Det kändes så, det var en värdig ceremoni.

Laleh sjöng Some die Young.

Livet kan vara smärtsamt. Minst sagt.

Andras tankar:  Maria AbrahamssonReinfeldts brev till Norges statsministerKent Persson

DNSvD , SvD , GP, VG


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2 kommentarer:

Nicklas Eriksson sa...

Varför är det bara vänsterns och arbetarrörelsens ungdomar och politiker som blir mördade?

Morten sa...

Der er skydegale galninge overalt. Se bare batman massakren i USA i sidste uge. Det er en skrækkelig tendens.