fredag 15 februari 2013

Gruppen som fenomen...


De flesta av oss ingår i grupper. Det kan vara kompisgänget, föreningen, familjen, släkten eller projektgruppen på jobbet. Ibland uppstår det fnurror på tråden. Det är inte så konstigt, människor är olika och har olika syften och mål med sitt deltagande.

Ledarskapsfrågor är viktiga och det finns anledning att diskutera dem på olika ledder. Jag brukar som konsult försöka reda ut ett och annat. Ibland hjälper det och ibland så har det gått så långt att det inte går att förändra. Som vilsna äktenskap, ibland är den enda möjligheten att gå skilda vägar och det är också en möjighet som man gemensamt kan prata sig fram till. 

Vissa människor har ledartalanger men de allra flesta av oss behöver träna och skaffa erfarenhet. Det gäller dock som ledare att förstå och acceptera att konflikter uppstår människor emellan, av olika anledningar. Ibland handlar det om ledarskapet i sig. Men lika ofta mellan personer som inte kan kommunicera med varandra. Kan man abstrahera och försöka lyfta problem från person till sak så brukar det underlätta. Alla har inte den förmågan dessvärre och det är ofta i de grupperna som problem uppstår. Det handlar inte om sa jag-sa du-sa jag... I dessa konflikt situationer kan mobbning lätt uppstå. Syndabocken får plats som lösning, det är en lurig väg. För konflikterna finns kvar. Lugnet är bara tillfälligt.

Mobbning på jobbet... Ledarskapsproblem...

Förmodligen har det alltid funnits mobbning på jobbet och för det mesta handlar det om att hantera sin situation. Att människor är elaka och missunsamma kommer vi tyvärr inte ifrån. Det är verkligen inte självklart att det är någon som inte klarar sitt jobb som blir mobbad, det kan mycker väl vara tvärtom - att man blir mobbad för att man är duktig. 

Tyvärr är det så att mobbning på arbetplatsen mycket sällan har med arbetsuppgifter att göra, snarare har det med allmän missunsamhet att göra, eller att någon som själv är missnöjd av någon anledning ägnar sin tid åt att vara taskig mot andra. Människor är djävliga mot varandra helt enkelt. Svenskt Näringsliv menar att det är de som inte klarar sitt jobb som känner sig utfrysta - jag tror att det är en grov förenkling av problematiken.
Vid ett tillfälle var jag personligen rejält utsatt. Av en annan kvinna. En sådan person som satt och snackade medan jag hade föredragningar, viskade med andra, vände sig bort när jag kom, suckade varje gång jag talade mm. På det där riktigt otroliga sättet. Ingen tyckte om henne men alla gillade mig. Vilket i sin tur gjorde det svårare och otrevligheterna blev värre och värre.

Det gick till slut så långt att hon anordnade ett utbildningstillfälle där vi i gruppen skulle jobba fram hur bra vi samarbetade med hjälp av ett dataprogram. Min grupp fick det bästa resultatet som konsulten någonsin hade upplevt, och gruppen med kvinnan som ansåg att jag hade samarbetssvårigheter fick istället väldigt låga poäng vilket tydde på omfattande samarbetsproblem. Detta blev förstås katastrof och reglerna ändrades snabbt så att det inte var så att man skulle mäta så att det blev till min grupps fördel. Pinsamt värre. Vi blev aldrig vänner, men det här var ett stort företag så jag flyttade helt enkelt på mig och fick ett bättre jobb och trevliga arbetskamrater. Hon fortsatte att sura men fick ta ut det på någon annan än mig.

Det är verkligen viktigt för en själv att inte ta all skit utan ta kommandot över situationen även om det leder till att man byter jobb. Inom psykologin använder man begreppet "cooping", personliga strategier för att hantera olika situationer.
Den som anser att facket eller arbetsgivaren skall hjälpa till drar ofta det kortaste strået. Tyvärr så är den inlärda hjälplösheten väldigt vanlig och man lägger gärna ansvaret utanför sig själv och väntar på att någon annan ska ta första steget. Ja, man kanske till och med är helt tyst för att man tycker att chefen borde märka. Det fungerar inte så tyvärr, alla står sig själva närmast.

Det gäller att styrka sig själv och komma ihåg att man kanse inte alltid är bäst men heller inte sämst. Det kan vara så enkelt som att man är på fel plats vid fel tillfälle.
Mobbning beror ofta på dålig ledning och organisation, en bra chef/ledare ska se sina medarbetare och veta när gränser ska dras både för den som arbetar för mycket och för den som drar benen efter sig. Fördela arbetet som det heter. Tyvärr är det inte så gott om bra chefer/ledare. Det är där man skulle kunna börja och göra en hel del mot mobbningen. Men den som känner sig mobbad ska inte sitta och vänta på underverk utan måste ta itu med situationen själv..."







Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Förmodligen så är det nog så att det oftare är den som är lite "för duktig" som mobbas. Eftersom någon enskild individ känner sig hotad. Och ibland stora delen av gruppen.

Om någon däremot känner sig åsidosatt av gruppen och av chefen, och alltså har initiativet i utsattheten. Känner sig nedvärderad och liknande, alltså ingen aktiv mobbing utan mer bara milt förbisedd, men annars omgiven av god stämning. Då kan det vara så att den personen själv har mest av problemen. Och speciellt om problemen mest är med chefen. Det brukar tyda på något illavarslande.

I första fallet bör någon annan ur gruppen flyttas bort, i andra fallet borde personen själv flytta på sig. Men sådant är ju alltid lätt att säga.

Och, kanske har jag fel, men är de här problemen vanligare på mer kvinnliga arbetsplatser, eller är det bara så det låter i debatterna?

Benglemo

Mary X Jensen sa...

det finns nog många dimensioner på det här. Man kan generalisera som jag gör nu. Men det behövs säkert lite djupare analyser på enskild gruppnivå.