Jobba och dö...

Fredrik Virtanen skrev en krönika om det här med att jobba är jobbigt och att vissa jobbar livet ur sig medan andra inte har några jobb alls. Man skulle kunna läsa hans betraktelse lite bildligt och det gjorde jag och många med mig. Andra tycks ha läst den mer bokstavligt och sablar ned texten och dess innehåll fullständigt. Centerpartisten Federley hänger på om vikten av arbete som förutsättning för allt det andra.

Det är en konstig ordning att det finns de som har mer jobb än de mäktar med och andra som vill jobba men inte har något att göra. Hur mycket de än söker och anstränger sig så får de inget jobb.  Vi talar om kvalificerade människor som har mycket att tillföra både arbetsplatser och samhäller. Varför det blir så kan bero på en mängd olika saker och oftast handlar det mer om situationen mer än personen. Det här har många svårt att förstå. Det är enklast att tolka livet utifrån att det är något fel på personen som råkar illa ut eller inte lyckas av någon anledning. Det är också enklast att tolka livet utifrån det man själv vet och sin egen situation.
Förvisso jobbades det mer förr. Vi gick i skolan på lördagarna och affärerna hade öppet på helgdagar med undantag för Långfredagen.

Det är lätt att bli trött på alla dessa "lyckade" människor mitt i livet som kaxigt tror att de vet allt. De flesta av oss som är lite äldre har varit likadana. Det är först nu som man förstår det. Inte när man var mitt uppe i det hela, då var det bara autostrada framå och inga motigheter. Det finns en instrumentell syn på livet som om det vore en enda sekvens. Sen finns det andra dimensioner också och det är bara att beklaga att så många inte fått tillgång till dem utan fortfarande dömer iskallt utifrån Vi och De andra.

En dag kommer då de själva sitter där och undrar vad som hände. Det är i alla fall en ska vi har gemensamt som människor. De flesta får livserfarenheter att lägga till livet och i bästa fall så lägger man dessa till sina gamla kunskaper. Det handlar om tro och vila, kaos och förflyttning. Att ta ett steg vidare. I det som kallas livet.

För den intresserade - om attributionsteorin i powerpointformat. Om hur vi görna tycker att den som halkar är klumpig och ger personen skulden i stället för att se att det låg ett bananskal där och förstå att det var situationen som gjorde att vederbörande föll.

Jag tycker att Virtanen har något att säga... om livet som sådant. Det finns all anledning att fundera i dessa banor.  Var och en har sin tolkning av världen och det är inte självklart att den ena har tolkningsföreträde här. Jag talar nu inte om medborgarlöner och 6-dagarsvecka, utan funderar mer över hur det faktiskt är. Och ja - man får gnälla lite.