onsdag 6 februari 2013

Materialutmattning gäller även människor...

Envishet är bra. Man ska aldrig ge upp. Kämpa på. En gång till. På det igen. Du kör inte tillräckligt fort, hårt, smart. Ös på nu. Kämpa. Ni känner igen det?

Ge aldrig upp. Mera. Du kan. Ni känner igen pressen från omgivningen.

Men till slut så finns det inget kvar att ge. Man tacklar av. Orken tryter. Det blir meningslöst. Inget är roligt, De finns inga leenden kvar. Man är nedbruten. Vill bara ligga under täcket och vara ifred. Motståndet var inte värt engagemanget.

När det handlar om döda ting så kallas det materialutmattning. Till slut så håller det inte längre. Det påminner om min gamla morgonrock som tjänstgjorde i många år och en dag lade av. Materialet tog slut, det orkade inte mer, gick i sär och plagget kom ut ur tvättmaskinen i strimlor. Ungefär så tror jag att människor kan känna sig ibland. Och där står omgivningen och talar om hur man ska göra, hur man inte ska göra. Att det är ens eget fel och man vill bara be alla dra dit pepparn växerk.

Läs mer om materialutmattning här. Om man översätter människan till en kugge i ett maskineri så kanske även den instrumentellt lagde kan förstå. Det är väl just vad vi är. Små kuggar som ska passa in. Alla gör inte det.

Varför skriver jag nu detta? Har jag kraschat? Nej - det handlar inte om mig. Tanken är snarare att försöka få oss att tänka lite och inte bara hurta på alla i omgivningen. Det kan finnas skäl till varför människor inte alltid orkar.

Till slut tar materialet slut... det blir utnött... Lite handlar detta också om mobbning. Blir man utsatt tillräckligt länge så orkar man inte. Så hjälp den som blir utsatt om ni ser det.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Inga kommentarer: