onsdag 13 februari 2013

Vad vore världen utan konstnärerna...

Ett av de mer konstiga förslagen som lagts fram är att de estetiska utbildningsprogrammen skulle tas bort från arenan. Som om det inte ansågs vara nyttigt för att få folk i arbete. Nu backar moderaterna i den frågan och det är väldigt bra. Människor har olika talanger och de behöver vi ta tillvara. Förvisso kanske inte alla kan försörja sig på sin konstnärliga gärning men det innebär dock inte med självklarhet att de ska försörjas av det allmänna. Man kan tänka som min konstnärliga dotter - man måste försörja också och så utbildade hon sig till civilekonom.

Om vi kom bort från det sekventiella tänkandet skulle världen bli roligare att leva i och säkerligen mycket bättre också.



3 kommentarer:

Anders Widen sa...

Tack för att du uppmärksammade mig på detta.

Jag visste inte att M backade. Jag levde i tron att de stod fast.

En ståndpunkt jag anser rent livsfientlig.

jag dristar mig till att lägga inte en länk här till en film som handlar om interner på ett hårt fängelse i USA.

Internerna har ingen kontakt med sina känslor. De har inga liv, ingen skönhet lyckas tränga in i dem.

Så kommer en människa in till dem och erbjuder dem "kultur" eller konst, eller vad vi nu ska kalla det.

Det är nästan overkligt att se vad som händer med de interner som deltar i kulturprojektet. Hur de tänds och blir människor.

http://www.dreamfilm.se/film/97/at-night-i-fly.html

Mary X Jensen sa...

ska kolla filmen när jag får tid över Anders. Verkar spännande.

Anonym sa...

Men det blir ofta påtagligt svårt för speciellt moderata politiker att förhålla sig till konst och kulturpolitik märker jag. Vad man än säger eller gör så blir det liksom fel, eller åtminstone låter inte bra.

Vänsterpolitiker kommer undan med att slentrianmässigt förorda mer pengar till alla som vill, kan man få för sig. (Fast det stämmer egentligen inte).

Förmodligen beror det på att "kulturområdet" står så långt bort från marknadsekonomin man i princip kan tänka sig, just nu. Och att det blir omöjligt att använda normala samhällsresonemang för att diskutera detta.

Man hamnar i en sits som antingen representerar det goda eller det onda. Och har sin grund i planekonomi.

Varför är det så?

Konsten har i sin yrkesutövning egentligen bara två parter. Den som producerar den, och den som mottager den. Alla andra är funktionärer. Vem har något ansvar här. Egentligen bara de två parterna ovan. Ingen annan.

I alla tider har konstnär varit ett svårt yrke, för att inte säga omöjligt. "Den svenska konsten" lever fortfarande på prestationerna från 1885-1920. Det är den som har världsrykte och världskvalitet. Allt efter detta är bara fantasier och önskedrömmar. Mer eller mindre obegåvat.

När konsten förr kunde utövas av en liten handfull gynnade individer, antingen av medfödd rikedom eller förbarmande från rika mecenater så fanns den ändå närvarande bland folket. Jag tänker då främst på hantverket och hantverkskulturen som rådde överallt. Igenom den så fick man kontakt och känsla med de estetiska idealen som rådde. Vissa utvecklade dessa till något lite mer individuellt, men det fanns ändå en lägstanivpå som var ganska hög.

Nuförtiden finns det ingen naturlig länk mellan de som vill vara konstnärer och de som förväntas köpa deras konst. Uppdragsgivare eller mottagare som vill betala med egna hårt skattade pengar är få. Så har det alltid varit, men vi har inte hört klagomålen på det så mycket förr.

T om flera av de mest framgångsrika konstnärerna runt 1900-talet förörjde sig delvis som illustratörer för tidningar och böcker. Och de var ju ändå genuint duktiga. Dagens konstnärer är inte det.

Den svåra sanningen är att dagens konstnärer är dåliga helt enkelt. Tittar man på utställningarna som avgångsklasserna presenterar så är de rent erbarmligt dåliga. Att hitta privatpersoner som vill betala för dessa verk med egna pengar borde vara omöjligt. Med ett fåtal undantag.

De yrkesverksamma konstnärerna har gjort sig till massmediala hovnarrar som deltar i medie cirkusen utan orsak. De saknar relevans och kompetens för att tillföra något. Den ende som skulle kunna betala dem pengar är skattefinansierade verksamheter eller omdömeslösa konstklubbar på företag som inte vet bättre. Etc.

Dert är lite hårt formulerat och något aningens för kategoriskt, men i princip så ser läget ut såhär. En efterfrågan på alla de klåpare som examineras från konstskolorna blir helt verklighetsfrämmande.

Är allt kolsvart i detta getingbo? Nej, egentligen inte. Det finns gott om relativt duktiga amatörer. Det finns ett gediget intresse bland en stor del av allmänheten. Påfallande ofta då för amatörernas eller halvamatörernas verk. Och internet öppnar ju också kontaktmöjligheterna, både utåt och inåt, för entusiastiska utövare, och mottagare, som faktiskt vill hitta intressanta bilder. Och det finns också en bildförsörjning från kommersiell populärkultur, som ibland är ganska avancerad.

Men det har nästan ingenting med det proffessionella, överinstitutionaliserade "konstnärs"livet att göra.

otäckingen