Den tysta organisationens förbannelse...

Om alla lock läggs på hela tiden så fort någon säger eller uttrycker något som kan störa den givna ordningen så blir det tyst i organisationen. Ingen våga säga något av rädsla för repressalier. Man kan till och med bli av med jobbet. Direkt eller indirekt. Det är väldigt obehagligt att tänka sig att det ska behöva vara så. Alla varningsklockor borde ringa i en sådan organisation och det gör det också men ingen vågar säga något. Det kan straffa sig. Den som vågar och ändå säger emot utesluts saka men säkert och effektivt från gemenskapen.

Man behöver inte vara särskilt intelligent för att förstå hur förödande detta är för en organisation som borde sjuda av liv och aktiviteter. När tillräckligt många blivit åthutade, fått sparken eller uteslutits ur gemenskapen så slutar det att fungera.

Här kan HR spela en stor roll skriver Magnus Dalsvall i en bloggpost - Så skapar vi tysta organisationer. Det förutsätter dock att HR-chefen är delegerad sina egna uppgifter och att inte någon annan styr dem på detaljnivå. Eller att det överhuvudtaget finns en HR-chef som kan träda in när det uppstår konflikter. Det måste finnas riktlinjer och det är bra att hålla sig till dem och därifrån göra avstegen.

I en politiskt styrd organisation kan man ofta se att rollerna mellan de styrande politikerna och tjänstemännen blandas och det ställer till problem, för man vet inte vem det är som bestämmer. Vem är ledningen i en sådan organisation? Vem leder vad? Det är frågor som bör ställas. Eller så vet man vem det är och det i sin tur ställer till problem för det är inte den person man tror att det ska vara.

En bra ledare går före och visar vägen framåt och står inte med rumpan mot framtiden för att mota alla som har åsikter och sticker ut. Då blir man snabbt ensam kvar. Kanske inte ens kvar, men ensam...

Det är oerhört viktigt att förstå att vi idag uppfostrar unga människor att säga sin mening, ta plats och utrymme. Det passar inte alltid in i den toppstyrda organisationen där det är chefen som pekar med hela handen. Vi måste leda dessa unga människor och inte kväsa dem. Kritiken måste tas på allvar och ifrågasättas om den är relevant, inte med automatik ska budbäraren skjutas. Ty det som sägs kan vara viktigt att ta itu med.

Alla ska med som det heter...

Läs även andra bloggares åsikter om HR, tysta organisationer, ledarskap, arbetsglädje, kommuner, politik