Men artikeln om Niall Ferguson fick mig att hoppa till. Här fanns fördomsfulla omdömen om andra som var intresserade av en kontakt med Harvardprofessorn.
"Människor flockas omkring honom innan han klivit av scenen ... En bloggare ber Ferguson ta på sig hans ryggsäck för en bild, Ferguson mumlar sarkastiskt att det är klart som fan att han vill ta på sig en färmmande människas ryggsäck, det är inte så att det kan vara en bomb. Men han tar på sig väskan och ler för kameran. Sedan följer intervjuer för riksmedierna..." (Källa: Neo, nr 5 2013, sidan 36)
Detta är ett urtypiskt exempel på hur man ska undvika att sätta sig på sina höga hästar och döma utan att man egentligen vet så mycket. En snobbism upplevde jag här som gjorde mig besviken på tidningen Neo. Det kommer inom en snar framtid att vara så att bloggare och riksmedier är varandras bästa vänner. Kanske att det rent av är så idag. Särskiljande ska man nog låta bli.
Grunden till att just den här bloggaren bad om en väskbild var ett socialamedierprojekt som gjordes för att uppmuntra en person som på grund av hjärtinfarkt inte kunde vara närvarande i Almedalen under politikerveckan. Det blev så att säga ett slags att vara med men ändå inte... Mycket uppskattat var det av många. I alla fall de som har lite fingertoppskänsla och empati. Så hade tydligen även Ferguson som faktiskt kom tillbaka och ställde upp för en bild - bloggaren kände sig inte illa bemött, inte heller sarkastiskt bemött, utan tvärtom som han själv upplevde det.
Ett experiment av gemenskap på avstånd.
Här är Anders som fick följa med som en bild på ryggsäcken för att vara närvarande.
Resten av veckan var Anders med om allt möjligt tillsammans med sin kompis Kim Skerving som var bloggaren (egentligen var han där som fotograf bl. a till den här bloggen) som nämndes i Neo... Han träffade ministrar, var på TEDxalmedalen och en mängd olika seminarier, luncher och träffar. Det här var mycket uppskattat bland både vänner och andra. En kul grej helt enkelt som ligger helt utanför snobbismens lilla värld. Det var mer än mänsklig grej. Biblioteket i Sigtuna där Anders Sporring arbetar lade upp bilder på sin hemsida på FB och rapporterade om Anders därvaro i Almedalen.
Varför skrev jag detta då? För att det som står skrivet så ofta blir en sanning utan att kanske vara den enda. Vi har så mycket fördomar och behöver jobba lite med dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar