lördag 10 december 2016

När applåderna tar slut...

En gång i världen (för några år sedan) var MinaModerataKarameller en av de ledande politiska bloggarna. Det kostade på rätt mycket att ständigt vara med i svängarna, skriva, länka till andra ska tillstås. Men det gick bra då och allting flöt på, det var kul helt enkelt. Som alltid när man är på topp så kommer beundran och avundsjuka med som säkra brev på Posten. Även det senare har iofs ändrats - finns det ens säker post numera?

Hur som helst när man är i farten så blir man intressant, folk lyssnar på vad man säger, reflekterar och ger feedback. Man är någon värd att lyssna på. Rent av kan man själv få åka med på räkmackan tänker nog vissa och är med och applåderar. Men man ska dock själv vara medveten om att det bara är under den upplysta tiden, buren av andras goda vilja som man är någon av betydelse. Genom att förstå just detta så överlever man även senare, utan all uppmärksamhet. Det gäller att ha en egen grund utanför scenen. Att inse att vi alla bara är små skitar i universum.

Varför skriver jag nu detta plötsligt? Jo - Det grundar sig lite i den negativa spiral som pågår i den politiska sfären just nu. Nästan alla skyller allt på Fredrik Reinfeldt och talar om vilken svikare han var. Allt elände har förflyttats från sak till person. Varför har det blivit så? Eller varför blir det alltid så? Han var väl inte perfekt i alla avseenden han heller, men vem är det? Egentligen? Varför gjordes inget åt saken medan det pågick annars. Inbilla inte mig att det var omöjligt att påverka. Visserligen hade det kanske kostat jobbet och platsen i ljuset under stjärnan. Men som sagt ovan, det gäller att ha egen integritet och mod att stå emot. Ta risken, för vad är man annars för liten lort f,ör att låna uttryck av Astrid Lindgren.

Gustaf Douglas skriver i sin bok Med blicken på stigen (intressant läsning för övrigt om man är intresserad av andra människors tankar) - "Det var intressant att få vara med och forma politik under ett viktigt skede i moderaternas återuppbyggnad efter valkatastrofen 2002, speciellt i arbetsgrupper där olika erfarenheter och visioner blandades. finansminister Anders Borg var utomordentlig i detta, med patis och god argumentation under livliga och glada möten. Det var synd att statsminister Fredrik Reinfeldt inte var road att delta - det hade varit till nytta för alla, inte minst för Fredrik själv" (sid 154 i Douglas &Hallvarsson, Med blicken på stigen, Bonniers, 2016, Stockholm)

Tyvärr - det går inte att lägga all skit på en person. Det är att förenkla. En fråga man dock kan ställa är varför så många andra var så tysta medan allt detta som man nu kallar tokigt skedde?
Det finns psykologiska förklaringar till detta också förstås. Människan är till sin natur en följsam varelse i gruppen och följer sin ledare så länge denne är ledaren. Sen är det fritt fram...
Kan inte påstå att just den egenskapen imponerar stort.

Nej Fredrik Reinfeldt förstörde inte Sverige på egen hand. Det finns flera som ska ta det ansvaret. Om det nu är så att allt är förstört. Däremot så behövs väl vissa saker rättas upp, som integrationspolitiken exempelvis.

Konstruktiv kritik är bra men dessvärre sällsynt. varför ägnas så mycket tid åt att kolla i backspegeln och gårdagens föreställning? Varför inte skapa nytt? Än så länge finns den möjligheten. Trots allt. Dags att ta vara på den.





3 kommentarer:

Johannes Ek sa...

Personligen tycker jag att Reinfeldts "öppna era hjärtan"-tal är bland det bästa han gjort. Det var så ärligt och så respektfullt mot väljarna.

Nu när dörren till att prata om de problem som följer med att ta emot så många på så kort tid öppnats på glänt är det lätt att glömma hur låst läget var då när Reinfelt höll sitt tal. Hotet att utmålas som rasist eller ännu värre, sverigedemokrat, hängde blytungt över det offentliga samtalet. Ingen vågade säga något. Jag tror själv att det är därför som vi var (och är) så erbarmligt dåligt förberedda när flyktingvågen kom, det var inte tillåtet att erkänna att det fanns svårigheter.

Och då säger självaste Reinfeldt som det är, att detta blir en riktig utmaning och att svenskarna måste räkna med att det blir tungt. Men också att vi klarar det och att vi har gjort det förut.

Sedan fick han självklart skäll av etablisemanget. Han hade ju gett sverigedemokraterna rätt och bekräftat att invandringen inte bara var hipp-hopp hurra och mer pengar i plånboken åt alla! Och dessutom talat sanning inför väljarna, trots risken att det skulle kosta en röst eller två! Förfärligt!

Men jag har aldrig respekterat honom så mycket som då.

Anonym sa...

"En studie i rött" eller "Bra socialist reder sig själv" (?)
Rent allmänt sett befinner sig Sverige och Västvärlden i en brytningstid.
Vad gäller socialdemokratin i vårt land har den gått från att ha varit världens framgångsrikaste till ett parti som har uppenbara svårigheter att erbjuda lösningar på vår tids problem. Detta hänger möjligen ihop med att den intellektuella kulturen inom rörelsen försvagats kraftigt och i brist därpå tar man till medel som kanske fungerade för 20, 30 eller 50 år sedan.
Det ankommer varje samhällsmedborgare att så långt möjligt hålla sig till en skötsamhetskultur och att i möjligaste mån bilda sig. Ty bildning är också en demokratifråga. Sedan får man väl säga att i jakten på inbillade fascister (d.v.s.på allt till höger om kanslishushögern inom (s))har det moraliska förfallet inom socialpolitik och utbildningspolitik getts så fria tyglar att verkliga fascister, i en för vår tid passande, verserad framtoning, nu har högkonjunktur.

En annan delförklaring till det politiska läget i Sverige är välståndets bedövande av sinnena, där alltför mycket tas för givet.
Det behövs rent generellt mer kulturellt kapital och reflektionsförmåga för att lösa vår tids problem och man kan väl med fog säga att där har VFV (Vänsterflummets Vänner) varit synnerligen framgångsrika i att fördriva borgerliga akademiker från olika samhällssektorer. Så att man får bekräftat sin syn på tillvaron, en tillvaro som får allt mer av nostalgiskt 70-tals-skimmer över sig.

Anonym sa...

Det är slående hur vissa grupper med förvisso en fascistisk agenda (om än i verserad gestalt) lyckats utnyttja slappheterna, vänsterflummet, resultaten av den f.d. Enpartistatens normer och värderingar så att det statsbärande partiet numera tycks falla ihop som en sufflé. Ingenting varar för evigt och medan en del människor inom vänstern framhärdar i sin verklighetsfrämmande hållning till tillvaron gnuggar den äkta fascismen händerna.