Nu har det alltså hänt igen, det som int efår hända. Ett gäng killar ger sig på och sparkar på en ensam som på grund av våldet får allvarliga skador och nu ligger nedsövd på sjukhuset. Det är ofattbart att det inte tycks finnas några spärrar alls kvar när det gäller våld.
På film kan man tro att huvudet är gjort av sten och att man kan sparka på det precis hur mycket som helst utan att det gör något. Men verkligheten ser annorlunda ut. Skallen är skör och det är också många andra delar av kroppen. Neurokirurgen Bo Höjeberg säger till SvD att det inte ens behöver vara kraftigt våld för att hjärnan ska skadas allvarligt. Han menar att det vore bra om neurokirurger kunde komma till skolorna och visa på hjärnskador i utbildande syfte. Så att eleverna verkligen fick lära sig hur lite kroppen egentligen tål.
Jag surfade runt lite och hittade en intressant artikel , enkelt skriven om hur mycket en kropp tål egentligen, det är verkligen inte så mycket som på film. Den är skriven av Sören Carlsson Sanz som är vårdchef på Södersjukhuset. Det är intressant läsning. Skriv ut den och sätt fast den på ungarnas flingpaket så att de verkligen läser och tänker efter. Eller ha högläsning hemma och diskutera.
(SvD)
Andra bloggar om: politik, samhälle, våld, misshandel, gatuvåld, polis, moderaterna, regeringen, neurologi
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
7 kommentarer:
Hej!
Jag blev själv misshandlad för drygt två år sedan i april 2005. Jag vet hur det är och känns, men hade dock mycket tur. Det var tack vare ett vittne från ett fönster som såg misshandeln och stoppade killarna genom att ropa till dem, som killarna också kunde åtalas. Tack vare vittnet så är jag också vid liv idag. Jag blev utsatt för en misshandel av ett gäng på 7 killar, de flesta minderåriga. Det var bara två som var nästan 17 år gamla vid händelsen. De andra fem som var värst, var under 15 år och kunde därför inte åtalas.
Enligt praxis skickas förövarna hem till sina föräldrar och socialen i kommunen kontaktas av polisen som man brukar göra då de är minderåriga.
I Sverige har vi ett sådant idiotiskt system att socialen kan enligt lag bara föreslå ett åtgärdsprogram för föräldrarna åt deras söner, men de kan tacka nej. Därför rullar det på igen och förövarna lär sig ingenting. De kan upprepa samma brott igen eller göra ännu värre saker.
Fast vad är värre än en grov misshandel där man är mycket nära döden? Som i mitt fall. Jag fick veta senare att jag var två minuter från att dö när jag kom till sjukhuset. Jag fick hjärnblödning och man var tvungen att tömma skallen på det blod som hade samlats där. Om man inte gör det ingreppet trycker blodet på hjärnan och man kan få allvarliga hjärnskador eller t.o.m. dö.
Därefter blev jag körd med ambulans till annat sjukhus på annan ort, som var mer rutinerad att göra operationerna. Jag fick allvarliga frakturer i ansiktet, näsan och båda pannloberna. Jag har också fått allvarliga men efteråt, bland annat i form av epileptiska anfall, vilket jag nu måste ta medicin för. Jag föll första gången när jag var och handlade i en livsmedelsaffär november 2005. Som tur var hade jag inte slagit mig särskillt mycket i fallet. Kanske för att någon annan person stod i närheten och fångade upp mig. Det enda jag minns idag var att jag plötsligt låg på sjukhuset helt omtöcknad och förvirrad.
Vid ett epileptiskt anfall faller man oftast som ett träd rakt framåt. Man säckar alltså oftast inte ihop bara och faller mjukt. Första gången man får ett epileptiskt anfall så räknas det bara som ett anfall och någon medicinering sätts inte in då. Först då man får anfallet andra gången betraktas det som ett epileptiskt anfall och man får medicinering för det.
Andra gången jag föll hade jag mer otur, det hände i januari 2006 när jag skulle slänga en soppåse i miljöhuset där jag bor. Då minns jag att jag öppnade locket och slängde påsen. Efter ca tre kvart vaknade jag upp liggandes på asfalten i en blodpöl och i mina spyor. Jag hade alltså kräkts också vilket man kan göra efter man slagit sig i huvudet i fallet. Jag var även blodig i ansiktet. Hur jag vet tiden beror på att jag tittade på klockan när jag gick till miljöhuset. Jag måste ha fallit rakt på soptunnan och sedan träffat asfalten med huvudet. Samtidigt som jag vaknade efter medvetslösheten kom en granne in i miljöhuset och frågade vad som hade hänt mig. Jag svarade efter bästa förmåga men var väldigt omtöknad. Hon hjälpte mig till min bostad och ringde efter ambulans. Hon var undersköterska så det var ju väldigt passande.
Glasögonen jag hade på mig var så gott som nya efter misshandeln men gick tyvärr sönder igen efter detta epileptiska anfallet. Det var otur. Jag fick nya av mitt försäkringsbolag men det tog ganska lång tid, 2-3 månader innan jag fick min ersättning för glasögonen samt för sveda och värk. Jag fick även betala en ny självrisk på 1500 kr eftersom detta var en isolerad händelse som inte kunde klumpas ihop med misshandeln.
De två som åtalades blev dömda först i tingsrätten för 12 månaders sluten ungdomsvård. Deras försvarsadvokater överklagade domen och hovrätten dömde dem till 2 månaders fängelse, vilket de redan har avverkat. En betydligt mildare dom i mina ögon och försvarsadvokaterna tyckte detsamma. Så de var nöjda. Även mitt målsägandebiträde och åklagaren sa att domen var felaktig. Man gick vidare till Högsta domstolen som inte tog upp fallet. Vet inte vad de motiverade detta med. HD behöver inte heller komma någon motivering och gjorde antagligen inte det heller. Jag ville ändå inte att det skulle gå vidare till en ny rättegång, för det skulle bara kännas som en upprepning av hela misshandeln för mig. Jag skulle kränkas på nytt igen om jag tvingade berätta om misshandeln igen. Det var redan mycket jobbigt för mig att berätta om det i tingsrätten och i hovrätten.
Skadeståndet för kränkningen för mig blev 25 % lägre i hovrätten. Jag har inte riktigt förstått varför jag fick skadeståndet sänkt så kraftigt. Om det hade något med deras ringa ålder att göra. Men enligt mitt målsägandebiträde ska det framgå i domen. Jag får läsa den igen och se om jag kan hitta någon förklaring av detta.
Idag är jag så gott som återställd. Jag minns ingenting av själva händelsen. Jag minns bara att jag försökte fly från dem och sen vaknade jag upp på sjukhuset några dagar senare. Jag säger att jag är i stort sett återställt för allt är inte riktigt bra med mig ännu. Jag har som sagt fått epileptiska anfall efter misshandeln. Får även balansproblem när jag är ute och går, t ex från ljus till skugga. Jag har blivit känsligare för ljus, t ex direkt solljus. Jag har i stort sett avstått från att gå ut i solen, särskillt i sommar och mest varit inomhus pga detta.
I juli detta året fick jag också kraftiga yrselattacker med illamående. Det skedde oftast när jag låg ner, t ex då jag vaknade upp på morgonen och i samband med starkt solljus från t ex fönstret. Jag har även blivit känsligare för ljud och får ofta humörssvängningar nu efter misshandeln. I högra sidan av munnen; i tandköttet och i läppen har jag haft en bedövande känsla samt spänningar i tänder och käke ända sedan misshandeln ägde rum för drygt två år sedan. Det kan bero på att nervbanor inte riktigt har funnit varandra ännu, därav den bedövande känslan. Detta kan också kännas ganska besvärligt och jobbigt, det kan sitta i länge och kanske aldrig går över. Jag får ofta ont i huvudet, det kan vara allt från vanlig huvudvärk till migrän och fysiskt smärta i huvudet där frakturerna finns i pannan. Som om jag fått ett slag där. Det har jag ju också men jobbigt att man känna det så lång tid efteråt. Jag är sydd i huvudet med ett 40-tal stygn från öra till öra.
Tack för att jag fick skriva här.
Hälsningar
Rikard
P.S. Rikard är ett pseudonym eftersom jag inte vill gå ut med mitt riktiga namn. D.S.
Tack för att du lät oss ta del av din historia. Vi får hoppas att många läser den nu och tänker efter ordentligt...
Vi måste få ett slut på detta meningslösa våld.
Varsågod! Kanske de som misshandlat mig läser det också och får en insikt i vad de gjort. Att de faktiskt förstört en annan människas liv. Meningen var att jag skulle börja en utbildning år 2005. Det var jag tvungen att avstå från pga misshandeln.
Jag lägger upp det som du skrivit som ett eget inlägg så att det inte kommer bort bland kommentarerna. Det är viktigt att få veta vad konsekvenserna kan bli.
Du har min med känsla...
Tack Mary, för du har lagt upp min kommentar som ett eget inlägg. Menen som jag fått är mycket besvärande för mig. Men jag hade enorm tur som inte blivit invalid i alla fall. Det finns ju andra som inte haft lika stor tur som jag, och blivit förlamade och får sitta i rullstol resten av sitt liv.
Vi får hoppas att det gör skillnad. Att någon tänker efter rejält.
När man själv har varit med om en grov misshandel och läser om andra fall. Och värre saker där offret inte klarat livhanken eller blivit invalid. Men varje gång som jag läser detta ser jag det tyvärr som ett misslyckande någonstans. Ett misslyckande i samhället? Ett misslyckande inom polisväsendet, åklagare och domstol? Kanske inom socialförvaltningen? Kanske ett misslyckande i den regeringen som fanns innan? De hade ju ändå 12 år på sig och problemen fanns även under deras regeringsperiod. Men ändå gjorde de absolut ingenting. Den nuvarande regeringen vill jag inte uttala mig om ännu. Det är för tidigt anser jag. De har bara haft makten i ca ett år nu och man måste ge dem en ärlig chans. Men någonting måste hända snart. Vi kan inte acceptera att det får hända igen.
Skicka en kommentar