Självmordskliniker

I Schweiz är det lagligt att ta sitt eget liv när man tappat sugen, det kallas assisterat självmord. Nu har grannarna till organisationen Dignitas tröttnat på att se kistor komma ut ur lägenheten där männsikor har fått hjälp att ta sitt liv med en överdos sömnmedel.

Jag tycker att det är så oerhört svårt att förstå det här, det kan bero på att vi har en annan kultur i vårt land. För några människor kan detta vara det sista hoppet och för anhöriga kan det vara helt obegripligt.

Vi hade en släkting som i yngre år var en riktigt kraftkarl och världsman. Han reste världen runt och hade ett fantastiskt liv på många sätt. Han blev med åren allt mer skröplig och hade på senare år tappat all förmåga till det mesta. Detta gjorde honom förtvivlad. Han ville verkligen inte leva längre, det var så tragiskt för oss andra att se detta.

Han kände till Dignitas verksamhet, han skrev dit och han skrev till vänner som bodde i Schweiz och bad om hjälp att få kontakt med organisationen. Allt för att slippa ligga på långvården och tyna bort. Hjärnan var klar men kroppen orkade inget.

Han ringde mig och bad mig ta tag i saken. Jag gjorde inte det, jag kunde inte göra det. Jag försökte släta över, du ska se att du mår bättre imorgon. Jag visste att det inte var så, att det rent av skulle vara värre imorgon. Men steget till Dignitas verksamhet var för långt. Så småningom så dog han en naturlig död.

Men jag funderar väldigt mycket kring hur man ska kunna ge tröst till en person som vet att det bara är slutet kvar. Som anhörig hänger man kvar och förstår också vart det barkar hän, men man vill ju så gärna att det inte ska ske och man blundar och önskar att det helst ska bli som förut. Det är smärtsamt att se en anhörig tappa både integritet, värdighet och självkänsla. Men Dignitas verksamhet känns väldigt långt bort från mina tankar om hur livet ska avslutas.

Andra bloggar om: politik, dödshjälp, dignitas, ålderdom, död, samhälle