Rödeby är nog inte unikt, tyvärr...

Det finns en romantisk syn på små samhällen, att det ska vara så lugnt och fint där. Så plötsligt så händer det något uppseendeväckande och man vaknar upp. Men sån´t kan väl inte hända här tänker man då om det är på hemmafronten.

Det verkar dock som om det kokar i ungdomsgängen, man tar steget lite längre varje gång för att se vad som händer. Överallt märks det där, det verkar som om bara gängen är ute. Här där jag bor så har Statoil öppet dygnet runt. Numera har man en liten lucka som som man expedierar ifrån. De stora dörrarna låses på kvällen. Alla är rädda på något sätt. En och annan vuxen kan man se ute med hunden. För övrigt är det tyst. Det är bara moppesurret man hör. Morgonen därpå kan man se resterna av gårdagskvällens härjningar. Söndersparkade brevlådor, nedmonterade busskurer, en och annan nymålad fasad, soptunnor uttömda på gatan och liknande saker.

Varför? Vad är det för mening? Jag vidhåller att vuxna måste försöka var mer med sina barn och att ålderssegregeringen i samhället måste brytas på något sätt. Men hur? Men närvarande vuxna måste på alla sätt vara mer aktuellt än att vi börjar bugga ungarna, då får vi bara veta att de är på fel ställe. Bättre är att vi är med dem.

Det enklaste är förstås att tänka att det som händer i Rödeby händer inte här. Men det gör det...

(Aftonbladet)