Det känns så himla självklart...

Personer som älskar varandra ska få leva ihop och ha samma ekonomiska och juridiska rättigheter och skyldigheter. Det känns så fullständigt självklart. Inte kan man låsa in kärlek i en form och straffa den som inte håller sig inom den ramen. Nu tänker jag särskilt på samkönade äktenskap, jag har efter detta inlägg fått en del kommentarer som komplicerar min världsbild och som jag inte alls kan förhålla mig till.

Människor är olika och det måste man respektera. En neutral äktenskapslagstiftning skulle göra livet mer mänskligt för den som ändå lever ett liv som provocerar andra på grund av de fördomar finns kring HBT-förhållanden.

Ett exempel av elände som kunde ha undvikits med en könsneutral äktenskapslag hände en bekant. Partnern dog i AIDS, ingen i någon av deras familjer visste att de levde ihop och hade gjort det ett tiotal år, de betraktades som kompisar. Det kanske kunde ha misstänkts att det var något mer än bara ett inneboende och kompisskap, men det verkar som om de flesta vill blunda.

Nåväl de hade skapat ett liv tillsammans, med bostadsrätt, båt, bil och sommarställe. Men allt skedde i öppen hemlighet på något sätt. Den dagen den ene dog kom föräldrarna till honom och tog över. Den andre betraktades som tillfällig gäst i sitt eget hem och fick inte ens tillgång till sina egna grejor utan blev ombedd att flytta ut omedelbart. Ekonomisk kris för den efterlevande blev ett faktum och det utan krusiduller.

Det fanns inte på kartan hos den dödes familj hur det kunde ligga till. Att deras son skulle ha levt under äktenskapliga former med en annan man. Det uppstod förstås en väldig massa förvecklingar här med tjafs, skuldbeläggning, hot och bråk och framförallt en oerhörd massa sorg. Inte bara för att en person dött, utan också för att han levt utanför samhällets normer. På grund av kärlek till en person av samma kön som han själv. Det blev en omvälvande händelse för alla inblandade som kunde ha undvikits om lagen om könsneutrala äktenskap funnits och såväl skyddat den efterlevande som neutraliserat händelsen.

När man tänker på att det var först 1979 som Socialstyrelsen slutade betrakta homosexualitet som en sjukdom så är det hela en ganska ung fråga, i alla fall officiellt. Homosexuella förhållanden erkändes 1988 och partnerskapslagen 1995. Numera har ju begreppet utvidgats från homosexualitet till HBT-personer och man inser att skalan hur olika vi människor kan vara blir allt större.

Att som kd säga att äktenskapet är mellan man och kvinna känns väl gammalmodigt. Förr visste man inte bättre utan trodde att alla människor var likadana, nu vet vi att det inte är så. Då måste man anpassa sig till ny kunskap och inrätta världen efter den.

I takt med att åren gått har jag träffat på allt fler HBT-personer, allt från arbetskamrater, kurskompisar, släktingar och andra och jag har insett vilka svårigheter de brottats med på många olika plan. Inte minst att få acceptans från sina närmaste.

Moralfobin kring homosexuella är stor och omfattande och man hittar alla möjliga ursäkter för att det helst inte ska finnas några avvikande beteenden. Det är ett stort steg på vägen att det nu tas avstamp i könsneutrala äktenskap. Symboliskt kan ett giftermål se ut hur som helst enligt min syn. Man kan inte tala om kärlek till människan om man utesluter vissa. Vi är alla männsikor men på olika sätt.

Det är lätt att ställa upp på Per Schlingmanns uttalande om moderaternas inställning i Aftonbladet idag.

"Moderat politik tar sin utgångspunkt i övertygelsen om att alla människor är unika, har samma människovärde och ska vara lika inför lagen. Vårt mål är ganska enkelt: att alla utifrån egen bakgrund, social status, kön, sexuell läggning eller etniskt ursprung ska ha samma rätt att välja sitt eget liv."

(SvD)
(Aftonbladet)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, moderaterna, HBT, könsneutrala äktenskap, homosexualitet, samhälle, frihet, juridik, alliansen, regeringen, kd