Kan man ta beräkningar på allvar? Det är en fråga att ställa sig. Thomas Gür har idag beskrivit hur det räknats på ditten och datten genom åren. Kontentan är att beräkningarna inte håller. På grund av att omgivningen förändras. Hur många jordklot behövs det egentligen? Vad ska man tro på?
Jag vill dra den här tanken vidare till de argument som nu används för att musikindustrin och polisen ska kunna kontrollera oss ända in i våra datorer, en del av vår privataste sfär. Huvudargumentet är att det stjäls upphovsrättsskyddat material via fildelning. Upphovsmännen förlorar inkomster sägs det. Upphovsrätten måste skyddas till varje pris. Musikindustrin och lobbyisterna har räknat fram oerhörda värden som försvinner i albumförsäljning för att olaglig fildelning sker.
Men även här börjar det förändras och det visar sig att det försäljningssiffrorna börjar öka igen. Många menar att det är på grund av fildelningen som siffrorna ökar. Ty, man når personer som aldrig skulle nåtts annars och de i sin tur börjar konsumera mer musik och därtillhörande aktiviteter.
Är det då rätt att kriminalisera fildelning på det sätt som musikindustrin vill, beräknat på siffror som kanske inte längre stämmer? Att avlyssna vars och ens dator godtyckligt och leta efter den som laddar ned musik på ett sätt som är olagligt idag är ett grovt ingrepp i den personliga integriteten. Man kan inte veta vad en fil i en dator innehåller utan att man går in och kollar i den. Man öppnar alltså ett brev kan man säga. Något som i övrigt är strängeligen förbjudet. Varför skulle det plötsligt vara tillåtet att slite upp kuverten när det gäller elektronisk kommunikation? I synnerhet om beslutet är baserat på beräkningar som kan ifrågasättas på samma sätt som Thomas Gür gör i dagens artikel? Omgivningen förändras hela tiden, glöm inte det.
Dessvärre kan man även här dra ut konsekvenserna av de avlyssningsmöjligheter som föreslås. Vem kan mer behöva veta vad som sker i våra datorer? Varför vill de veta det? Vi öppnar här för otäcka möjligheter till åsiktsregistrering till exempel. Vill vi ha det så? Inte jag i alla fall. Vill du?
En sak som man kan vara väldigt övertygad om är att de som verkligen bör sättas dit, de riktigt kriminella, de har redan sökt sig till andra möjligheter för sin verkamhet. De som drabbas av de nya förslagen är du och jag, vanliga människor som inte har skumma avsikter.
intressant
(SvD)
Läs även andra bloggares åsikter om politik, fildelning, musiknedladdning, övervakning, avlyssning, moderaterna, samhälle, elektronik, internet, media,
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
5 kommentarer:
om du inte tillhör dom som har skumma avsikter varför talar du då i deras sak
det undrar jag nu
räkneexemplen i kolumnen i svenskan du hänvisar till har dessutom ingenting med ditt eget resonemang att göra: eftersom där kan man räkna lite hur som helst
till exempel så här: om alla laddade ner allting gratis
hur mycket pengar skulle då gå till upphovsmännen det undrar jag nu yo
hur mycket pengar skulle då gå till produktionsbolagen
hur mycket ny musik ny film ny litteratur skulle det då göras
det undrar jag nu yo
Jag talar inte för de som har skumma avsikter. Jag anser inte att deras beteende ska styra mitt liv.
I ärlighetens namn så bryr jag mig mindre om film- och musikindustrins framgångar. Jag vill inte på något sätt att den ska styra mitt privatliv ser du.
Var lite kreativ nu... det är nog ett krav för att förstå.
Musikindustrins siffror bygger på samma princip som de beräkningar som gjorts i SvDs artikel. De bygger på allting annat oförändrat och det kan också se nu när det börjar vända för de som producerar film- och musik. Även den industrin måste utvecklas.
jaha: då förstår jag att du ger dej in i diskussionen
om du inte bryr dej om film och musikindustrins framgångar spelar det ju ingen roll alls om författare manusförfattare kompositörer regissörer skådespelare musiker scenografer bokförlag distributörer tjänar några pengar alls
men är det inte lite torrt: att aldrig se på film eller teve eller läsa böcker eller lyssna på musik
det undrar jag nu yo
men jag kan förstå tankegången: själv bryr jag mej inte så mycket om bilindustrins framgångar
eftersom jag varken kör bil eller stjäl bilar
Din vinkel är ensidig tycker jag. Man måste se det här från två håll minst, eller hur.
Jag bryr mig inte mer om musik- och skivindustrin än rättigheten att få vara anonym... Det senare är viktigare för mig.
Huvudargumentet är att det stjäls upphovsrättsskyddat material via fildelning.
En omskrivning som gör meningen mer korrekt, och betydligt mer tänkvärt:
"Huvudargumentet är att monopol bryts via fildelning."
Vem kan mer behöva veta vad som sker i våra datorer?
Den som betalar... Ett ljuskyggt affärsområde tittar onekligen fram. Det är inte särskilt svårt att tänka sig hur de som idag tar så lätt på medmänniskors privatliv, tar lika lätt på det när en tredje står med pengapungen och vill ta del av informationen. Personuppgifter är fö. redan idag hårdvaluta på vissa håll.
Säkerhetsföretag, vaktbolag mfl. kan mycket väl vara intresserade av register som kommit ur "datamining". Innehållande all sköns lösryckta uppgifter om folk, i synnerhet ju mer automatiserad övervakningen blir.
Jag tänka mig ett otrevligt scenario. Du kommer in i matvaruaffären och några sekunder senare kommer två securitasvakter och frågar vad du heter, du svarar vänligt men undrande.. Då händer det, vänligt men mycket bestämt försöker de avhysa dig - Vi har order att visa dig ut ur affären. Affärens kameror och tillhörande system med igenkänning hade matchat dig mot en databas som en troligtvis "störande" person. Men detta visste inte du, och att du uppgav ditt namn bekräftade den automatiserade kamera-igenkänningen. Du frågar nu varför, och får till svar att vi kommenterar inte våra beslutsgrunder. För att inte ställa till en scen och därmed kanske förvärra saken, så går du till grann-affären. Typ. vill de inte ha mina pengar så gynnar jag gärna konkurrenten. I nästa affär händer samma sak... De har nämligen köpt samma system och prenummerarar på samma svarta lista som du på något okänt sätt har hamnat på, en lista ungefär som uppdateringarna till virusprogram. Det kan vara av misstag, kanske inte, det vet inte du, för du vet inte ens att listan finns. Du ser bara vakterna, som inte kommenterar. De vet inte heller varför du dyker upp på deras skärm. De har bara order om att åtminstone försöka avhysa dig. Det är det de har betalt för, avhysa störande element, och i värsta fall tillkalla polis, precis på samma sätt som en krogvakt. Krånglar du, så kommer de oavsett om du lyckades hävda din rätt eller inte, att senare sätta en bock i rutan “besvärlig” vid ditt namn som syns i deras datorskärm, sedan klicka OK. Deras dator skickar då den uppdaterade infon till en server som då höjer din status som störande än mer.
Visst, du skulle kunna dra igång ett himla debakel, och mest troligt vinna efter några månaders kamp. Men hur många skulle orka det, och istället skicka maken/sambon eller någon annan att göra inköpen? Antagligen rätt många. Det är ju också ett tämligen bakvänt förfarande att du skall behöva bevisa din oskuld. I ett rättsamhälle skall det omvända gälla.
Nå, du känner ägaren till affären som senare reder ut saken med vakterna som han hyrt in att vakta affären. De kanske rapporterar felaktigheten till listförsäljaren, och denne bara kanske tar bort dig från den svarta listan som givetvis alla deras kunder prenumererar på.. Du vet dock fortfarande inte om att det finns en svart lista. Men du är helt säkert kvar på listan hos de prenumeranter som betalt för en billigare produkt och bara får uppdatgeringar en gång i halvåret. Det är därför hotellet du nu försöker boka in dig på gör sig omöjligga när de skrev in ditt namn i liggaren i datorn..
Hur du hamnade på listan? Kan vara vad som helst, kanske någon avlägsen vän du ofta e-postar till som i sin tur, kanske ovetandes, har kontakter med en grovt kriminell. Du kanske råkade komma i onåd hos en burdus och stöddig krogvakt som bestämde sig för att djävlas och skriva in dig. Inte konstigare än hur hur vanligt folk blev stämplade på 70-talet, det som rullades upp iom. IB-affären, och då var det ändå staten som utförde registreringen som resulterade i att folk blev satta lite utanför samhället inom vissa områden. De kunde bara ha skjutsat en kompis till något möte för att där hämta upp kompisens kompis när någon angivare skrev upp bilnumret som vänstersympatisören klev in i, många gånger råkade de bara befinna på fel plats vid fel tidpunkt.
//steelneck
Skicka en kommentar