Det var då för väl att vi får se en liten svängning...

Att det börjar vända tillbaka lite i alliansens tidigare nedåtgående opinionssiffror är väl inte helt oväntat, den här typen av undersökningar som kommer var och varannna vecka är svårt att ta riktigt på allvar trots allt. Siffrorna svänger hela tiden och all den kritik som riktats mot regeringens alla förändringar har säkerligen gett genomslag. Tidigare mätningar har bara visat nedåtgående spiraler för alliansen. Å andra sidan kanske det är Östroseffekten vi ser nu. Mona Sahlins byte av finansföreträdare kanske gör det bekvämare i hennes eget politiska arbete, men som charmtroll och publikdragare vet jag inte om det var ett lyckat val, å andra sidan så kan man fundera över skillnaden mellan Nuder och Östros i det fallet. Den finns nog inte. Sättet som det hela gick till på har dessutom kritiserats och visar på att det finns en del att önska vad gäller ledarskap och hur man hanterar sina medarbetare.

För en som fortfarande har moderatlappar i handskfacket kvar i bilen sen förra valet (idag måste jag bara städa ur det där alltid eftersatta utrymmet) så känns det förstås bra att siffrorna vänder lite, det säger en del om hur det växlar. Det var en borgerlig och moderatledd regering som önskades och kämpades för och så blev det. Men visst finns det förbättringsmöjligheter och därför delar jag med mig av en del av mina tankar här.

Det har inte varit utan bakslag och ganska stora besvikelser mellan varven med den nya regeringen. Flera av de vallöften som gavs har modifierats och det finns anledning att reflektera lite från en vanlig väljares perspektiv. Jag tänker på trängselskatten i Stockholm, på fastighetsskatten, arbetsmarknadsministerns inställning till fackliga organisationers möjligheter att göra livet till ett helvete för små enskilda företagare exempelvis. Självklart handlar det om att se saker ur ett större perspektiv och det finns kanske anledning att avstå från vissa vallöften för att de helt enkelt inte fungerar i verkligheten. Men visst skulle det vara bra med en diskussion om just VARFÖR i det sammanhanget.

Allra värst är dock justitieministerns helt ogenerade övertagande av Bodströms starka längtan efter övervakningssamhället. Förvisso ger datorer och internet möjligheter, men för den skull behöver man inte utnyttja de tekniska faciliteterna till överdrift. Diskussionen kring vår demokrati är betydligt viktigare - människans frihet att göra sina egna val måste vi värna om. Att möjliggöra en övervakning av enskilda oberoende av om de gjort något eller inte ser jag som ett mer än fasansfullt framtidsscenario. Att det finns en och annan gangster som utbyttjar olika möjligheter för att begå brott kommer vi inte ifrån, men det kan/ska inte innebära att alla ska misstänkas utan att det ens finns anledning till det. Många av oss bloggare har från olika vinklar belyst denna fråga. Dessvärre är det helt tyst från regeringen. Det känns lite skrämmande.

Arbetslinjen är väldigt bra och att människor ska få arbeta i möjligaste mån är också självklart. Att de flesta vill ta ansvar och klara sig själva utan inblandning av staten är min övertygelse. En grundplåt ska staten erbjuda. Men när det tar statens inblandning tar sig uttryck som att man inte ska kunna försäkra sig mot elände, utan att staten drar ned på grundskyddet, för att alla ska få det lika dåligt då har det gått för långt. De allra flesta som är eller blir sjuka väljer det inte själva. Det glöms bort i debatten. Jag skulle vilja se och höra mer om de åtgärder som sätts in i form av rehabilitering och förbättringar och möjligheter som skapas, istället för bara om de restriktioner i sjukförsäkringen som införs. Succéhistorier finns och de ska också berättas.

Att driva skolan till ett ställe dit eleverna körs i polisbil låter helt fruktansvärt. Vad blir det för plats att väcka kunskapslust och lärande för livet på? Ska inte skolan kunna bli platsen man vill vara på - jag tror faktiskt att det är möjligt. När får vi se sådana diskussioner i skolpolitiken? Arbetsglädje, livsglädje, skolglädje... Lära för livet, kunskapstörst, moderna pedagiska metoder som passar det omgivande samhället, ålders- och klassindelning mm mm.

De frågor som sätts upp som centrala vad gäller skolan känns rent märkliga. Betyg från tidig ålder har jag inga problem med, men att det presenteras som en övergripande lösning för att göra skolan bättre är befängt. Känns som fel diskussion och är en snuttifiering av problemet med skolan. Det är inget fel på ordning och reda, det måste skapas en grund för den dock och det börjar inte med hot och räfst och rättarting.

Det är möjligt att det finns lagar som begränsar vuxnas möjlighet att upprätthålla disciplin, men det finns också lärarrum som är fyllda med vuxna på rasterna och flera hundra barn som som då hålls under uppsyn av en eller två rastvakter. Det är slående hur lite tid som ägnas åt barnen mellan lektionerna egentligen. Är det för få som jobbar i skolan kan man ändra på den saken. Hur man jobbar i skolan ska också diskuteras. Här tar sig många friskolor fram med intressanta lösningar med pedagogiska metoder, ny utformning av lokaler, medinflytande för elever och så vidare. Här gäller det att analysera och skapa en övergripande diskussion.

De disciplinproblem som skolan upplever ligger inte bara i skolan i sig utan också i omgivande faktorer. Kanske rent av i den åldersuppdelning hela samhället är uppbyggt på. Barn på dagis, föräldrar på jobbet och gamlingarna på hemmet och tiden räcker inte till för att de ska mötas. Människokvalitet över och genom generationsgränserna borde det talas mer om. Varför inte försöka öka engagemanget människor emellan. Genom bland annat att ta tillvara på de idéer om "good citizens" - goda medborgare som jag skrev om igår.

En annan sak som stör är den instrumentella presentationen av exempelvis inställningen till människor. Jag känner inte igen mig i det faktiskt. Det finns en rejäl förbättringspotential här. För alternativet med en (s)-ledd regering är inte tänkbart från den här platsen i världen.

Den osynliga handen vill jag se mer av framöver. Människans möjligheter att ta ansvar för sig själv måste ges större utrymme och statens inblandning minskas. Samtidigt ska staten ge ett grundskydd, som inte yttrar sig i att vara sedelpress förstås. Försök få ihop det på något sätt.

I dagens DN skriver Leif Lewin att människor väljer de politiker som är mest lika dem själva. Intressant betraktelse.

(intressant)

(SvD)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, opinionssiffror, moderaterna, regeringen, alliansen, skolpolitik, integritet, avlyssning, samhälle, demokrati