Jag har blivit med pensionär...

Förr hade man hand om barnen och fixade och trixade med deras aktiviteter mest hela tiden. Det var alltid något på schemat som krävde skjutsning, deltagande eller annat.

Numera handlar det om att lugna orolig åldring, vi kan kalla honom Nils, som fått en räkning i brevlådan och genast tror att kronofogden ska komma om den inte betalas bums. Det går inte att per telefon få veta vem som är avsändare men däremot så kan man få bankgironumret och i bästa fall summan. Det kan ta en halvtimme ungefär, ofta har räkningen hunnit slarvas bort under samtalets gång. Den kan ligga i brödburken tillsammans med plåster, kaffefilter och bestick och en och annan kaffekopp kanske.

Bakom pliriga ögon så säger den gamle mannen - jag vet inte vad det är med mig. Jag är helt tokig förstår du, kommer inte ihåg någonting. Förresten hade jag inbrott här i natt.

- Inbrott! Då måste vi ringa polisen.
- Nehej, det är inte så farligt, men jag var så rädd för att de skulle ta min gamla mortel förstår du. Men den är kvar som tur är, hemtjänsten hittade den i byrålådan. Däremot så stal de min chokladask. Men morteln är hundra år så den är jag särskilt rädd om.
- Men plånboken då, har du den kvar.
- Ja, visst förstår du, den har jag vid sängen här.

Nåväl det visade sig efter lite efterforskningar att inbrottet var lika med hemtjänsten. Ett besök medan gamlingen sov. Så det hela var en mittemellan sömn och vakenhetstillstånd. Skönt nog eftersom oron över att dörrar kanske inte blir låsta ordentligt finns där.

Ensamheten är det värsta för denne åldring och det har lösts med dagligt besök på ett ställe som kallas Solstrålen. Ett slags dagis. De gamla får skjuts dit på morgonen och sedan hem igen på kvällen. Där träffas de äldre och pratar, äter tillsammans, fikar, ser på film och kör frågesporter eller helt enkelt sätter sig och lyssnar på musik i en vrå för sig själv. Det handlar om nödvändig gemenskap och är en mycket bra verksamhet för den som har svårt att ta hand om sig själv och inte längre har några jämnåriga bekanta kvar. Det känns väldigt tryggt för närstående. Ensamheten är det riktigt svåra förstår man.

Orolig blir man också när han ringer och säger att de glömt att hämta honom till dagens aktiviteter.

- Men det är söndag så du ska vara hemma svarar man då.
- Ja, men jag gick dit i morse och det var stängt. Fast först hittade jag inte, jag gick fel förstår du och hamnade i Parken, men det var en kille där som visade mig åt rätt håll sen. Det var snällt. Men det var stängt när jag kom fram. Så nu är jag orolig för att jag inte får gå där längre.
- Jo men visst ska du gå där, men det är stängt på söndagar.
- Ja säger du det så...

Nu har jag ordnat med autogiro på de flesta räkningar och har regelbunden kontakt med åldringsvården i kommunen. Hemtjänsten gör regelbundna besök. Det hela fungerar ganska bra. Men jag bävar för den dag det inte håller längre att han bor ensam hemma. Han vill inte flytta någonstans och det är inte säkert att det finns någonstans att flytta till heller. Men vi ska nog undersöka om det finns någon kö... För det här kan sluta lite hur som helst.

Men jag tycker inte att det här är någon belastning precis utan handlar snarare om att ge tillbaka för den omvårdnad och uppmärksamhet man själv fick en gång i världen. Jag är "god man" till Nils och tycker att fler skulle testa den rollen. Det är givande på många sätt och lärorikt dessutom. Man hamnar i väldigt många humoristiska situationer.

intressant

(SvD)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, åldringsvård, servicehem, god man, moderaterna, regeringen, alliansen, hemtjänsten