Det där med råttor i maten...

Någon stackare hittade en död musunge i en chipspåse, tillåt mig att må illa. I synnerhet en dag som denna med Melodifestivalfinal. Då hör chipsen till. För övrigt en av de få dagar vi äter chips här eftersom jag är lite nojig med transfetterna.

Men just det här med möss. De tar sig in överallt och det går inte att skydda sig helt från dem. Jag har dock stora erfarenheter av att jaga möss. Första gången jag såg en hemma i köket, den hoppade ur soppåsen när jag öppnade skåpsdörren blev jag en förebild för skämtteckningarna med damen som står skrikandes på en stol. Men modersinstinkterna tog över rädslan och köket utrymdes och vi väntade på att pappan skulle komma hem och gillra fällan.

Sen fick en av de större pojkarna - sju år, gå in i köket och kolla om råttan var kvar. Ingen annan hade tillträde till köket. Vi lagade maten på grillen och åt ute helt enkelt. Så småningom, efter ett par dagars hysteri så smällde fällan igen och den unge mannen kunde i triumf komma ut och visa den för oss andra som skrek av förskräckelse.

Nåväl detta var något överdrivet kan man tycka, men jag var ung då. Numera är råttjakten mer sofistikerad. Vi flyttade till ett annat hus där de små djäklarna kryllade i köket kändes det som. Visserligen stängdes köksdörren på natten men för övrigt levdes ett vanligt liv. De små mössen gäckade oss hela tiden, de stal betet både ost och korv och de smet till och med undan med fällorna in i hemliga små utrymmen som vi aldrig fann.

Jag uppfann en egen sorts råttfälla. En stor hink med vatten och en spång upp till kanten där pappershanddukar var formerade som en solfjäder med en tunn liten ostbit längst in. Tanken var att råttorna skulle gå upp på kanten, ramla i spat och dränkas. Det blev som en mani hos mig att fånga de små djäklarna. Det lyckades inte alls, för på morgonen låg pappershandukarna i en smet i vattnet och osten var borta. Tydligen är det förbjudet att gillra såna fällor var det någon som sa. Det är djurplågeri. Jag vet inte om halshuggning via råttfälla är så mycket bättre faktiskt, men det går väl fortare kanske.

Min man fick ta över det hela och han lyckades bra. De försvann. För att komma åter till hösten. Vi har lärt oss att gillra fällorna, de gillar rökt korv, och vi har knutit fast dem i ett snöre i gångjärnet så att mössen inte ska stjäla dem för oss.

Som en symbol finns det nu alltid en tom ogillrad liten råttfälla i köksskåpet. Har fått för mig att det hjälper för det var länge sedan vi hade besök. Peppar peppar... Men chips i kväll, det vete fasen.

(SvD)

Läs även andra bloggares åsikter om chips, möss, råttor, ica, spannmål, råttfällor