Många kallar vårdnadsbidrag för kvinnofälla. Hur kan det betraktas att vara en fälla att få ta hand sina egna barn när de är små? Vårdnadsbidraget kan vara den möjlighet som många föräldrar behöver för att kunna ta hand som sina telningar. Om man vill det allså. Man måste få välja förstås.
Det är synd att det år ut och år in pratas så mycket om att barn är en kvinnofälla, att man kommer efter på arbetsmarknaden när man är hemma några år, att det ska vara så intellektuellt trist att vara med barnen. Med mera med mera...
Föräldraskapet förringas ner till något väldigt lågstående när det kommer till att välja mellan barn och arbete. Samtidigt är alla överens om att barn behöver sina föräldrar, mer än någonsin. Ty samhället räcker inte till.
Det är möjligt att det inte just är vårdnadsbidrag som är lösningen, det kanske skulle vara en rejäl skattelättnad istället, en barnpeng kanske. Skatt efter försörjningsbörda. Eller vad?
Ekonomiska incitament för föräldrar att ta hand sina barn behövs samt en attitydförändring rent allmänt av vad det egentligen innebär att ha barn och att ta hand om dem och sätta det i relation till arbete. På ett annat sätt än idag.
Det borde inte vara möjligt att man kommer efter på arbetsmarknaden för att man varit hemma med barn några år. Det ska då inte spela någon roll om det nu är mamman eller pappan. Det är föräldraskapet som står i centrum och det ser väldigt olika ut i alla nya sorters familjer som finns idag. Vi måste se till att den så kallade "kvinnofällan" som idag lika gärna kan vara en "mansfälla" försvinner ur vårt medvetande. Någon måste tänka på det uppväxande släktet... Vi måste sluta att isolera bort dem i diskussionerna kring arbetslinjer, jämställdhetsbonusar och annat.
Det måste bli utrymme för våra barn i det här samhället, det är dem det handlar om. Hur de får möjlighet att knyta an till sina föräldrar och närmaste.
På förekommen anledning vill jag påpeka att jag själv både varit hemma med barnen i många år och senare haft en framgångsrik kul karriär med internationell anknytning, bra betalt, ledande positioner mm. Så jag vet att det går att göra både och.
(Aftonbladet)
Läs även andra bloggares åsikter om politik, barn, jämställdhet, arbetsmarknad, vårdbidrag, jämställdhetsbonus, regeringen, moderaterna, samhälle
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
4 kommentarer:
För att hur ska vi då få mer framgångsrika kvinnor? Kvinnor verkar ha tendens till att ge upp så fort de inte ser framgång. Då kanske de väljer att stanna hemma istället. Är det så vi ska ha det? Som på stenåldern? Jajamänsan.
Ett skäl till att inte ha barn alltså. Jag tänker då lyckas. (se ironin i det hela)
Nej nej inte alls, du tänker snävt här... Att föräldrar tar hand om barn ska inte behöva betyda att det kommer av sig i arbetslivet senare. Barn växer och behöver inte föräldrarna hela tiden.
Jag lovar att det går att göra karriär ändå. Jag har gjort det själv, varit hemma med barn och senare haft en otroligt kul och fantastisk yrkeskarriär med mycket internationell anknytning, rest runt världen, haft bra betalt och allt man kan önska sig...
Jag ångrar absolut ingenting alls av det jag gjort.
Tyvärr är det två oförenliga element i samhället. Barn kräver vår uppmärksamhet och kärlek samt mycket tid för att de ska bli trygga vuxna individer.
Företagen kommer alltid att vara vinstmaximerande och därför kan de inte kosta på sig frånvarande personal med den tillhörande ekonomiska börda som kommer när en vikarie ska tränas upp för att ta över för den föräldralediga.
Ett av alla moment 22 i dagens värld...
Det hela handlar väl om att inte göra allting samtidigt. Man hinner vara med och vinstmaximera också. Jag menar att man ska dra ner på hetsen och att det ska finnas ett värde i att sköta projektet barnen för framtida karriärer... Det finns en konflikt i det här på grund av att socialdemokraterna på sin tid (Alva Myrdal) tyckte att samhället skulle uppfostra barnen och sen har det hängt i och blivit en vana. Verkligen moment 22. Håller med.
Skicka en kommentar