Allt eftersom man hör om de här unga herrarna som i princip bara är ungar så blir man mer och mer förundrad. Det som tidigare beskrivits av vissa som överklassungar från Östermalm har kokats ner till att bli en ganska tragisk berättelse om killar som inte har förmågan att uppföra sig i samhället. Aftonbladets Monica Gunne skrev en beskrivning om deras bakgrund. Om den är helt korrekt är svårt att säga men någon sanning finns det säkert och det är inte rolig läsning. Sexton år och kända av socialtjänsten sedan länge. Då uppstår direkt frågan. Vad gör socialtjänsten och polisen egentligen? Vad har de för möjligheter att tillsammans med föräldrarna få ordning på dessa besvärliga ungar? Hur ser befogenheterna ut? Hur samverkar man med polisen och övriga rättsväsendet?
Tanken går tillbaka till Rödeby där det också verkade ha klickat mellan socialtjänst och polis och gänget kunde trakassera en familj tills det small rejält och en person dog även där. Man kunde tro att den sociala kontrollen skulle vara starkare i en liten ort som Rödeby än i Stockholm. Men uppenbart så är det alltför många som inte vill bli inblandade. Det är förfärligt att det blivit så. De vuxnas auktoritet har förbytts mot styrka till rädsla verkar det som. Det kan inte vara riktigt ändå.
Nu har det på kort tid gått över styr, fullständigt i de här fallen. Kan man hoppas på att det blir slut på det här nu och att de får ta konsekvenserna av sitt handlande. Visserligen är man ung när man är 16-17 år och kanske att det inte är helt möjligt att greppa alla konsekvenser av sitt handlande då. Men att man inte utövar våld mot andra och särskilt inte så fegt som i grupp det vet man, det borde man lärt sig sedan barnsben. Av föräldrar, på dagis, skolan... Det är trots allt svårt att tycka synd om dem. Man kan dock beklaga att det blev som det blev och bestämma sig för att se till att de här gängen splittras innan de hinner ställa till med mer dumheter.
Det skulle vara intressant att veta om det finns någon övergripande plan för hur man hanterar ungdomsgäng innan det briserar i katastrofer som slutar med att någon dör. I Rödeby fortsätter tydligen trakasserierna mot mannen som sköt en av sin sons mobbare till döds. Tar det aldrig slut, har inte den familjen lidit nog nu? Vad är det för slags människor som gör sådant?
Utredningar kan kännas tjatigt, men i det här fallet borde det verkligen sättas till alla resurser för att reda ut hur vi ska klara av ungdoms- och gängvåldet. Både före och efter att något hänt. Det är en viktig fråga att ta itu med. Nu direkt.
Läs även andra bloggares åsikter om Kungsholmsmordet, rödeby, samhällsansvar, socialtjänsten, polisen, mobbning, tragedi, utredning, moderaterna, politik, samhälle, social kontroll,
12 kommentarer:
Jag tycker att man skall ha ett visst överseende med ungdomar. Det måste finnas lite utrymme för att göra fel och få förlåtelse och sedan lära sig göra rätt. Ingen av oss kan allt från början, inte heller hur man uppför sig i samhället. MEN, det viktigaste i det här fallet tycker jag ändå är att jag och andra inte skall behöva möta människor, även ungdomar, som regelmässigt använder våld i samhället. Jag vill inte få mina barn ihjälsparkade av de som vägrar följa de viktigaste reglerna. Vill ni andra? I sådana här fall måste man ändå åsidosätta förlåtelsen och toleransen även om det är ungdomar. Vanemässigt bruk av våld kan det inte finnas tolerans för, det orsakar för mycket skador på oskyldiga runtomkring. Lås in våldsverkarna och kasta bort nyckeln
Första känslan är ju att låsa in dem och kasta nyckeln, jag hålle rmed. Vill inte vare sig att mina barn eller någon annan ska behöva hamna i skottgluggen för dessa våldsbenägna typer. Oavsett vilken ålder det gäller.
Men problemet är ju dessvärre inte så enkelt som att låsa in dem. Men nog kan man undra varför vissa lär sig och andra inte.
vilket samhälle och vilken värld har vi skapat för dom här grabbarna
och tjejerna
vilka är deras ideal vilka är deras framtidsdrömmar vilket är deras hopp
det är en sönderindividualiserad generation som förlorat känslan av gemenskap solidaritet värme medförståelse
social revolution är vad som behövs: bygg ett nytt folkhem och ta hand om varandra
embryo sa: "det är en sönderindividualiserad generation som förlorat känslan av gemenskap solidaritet värme medförståelse"
Det är så här det blir när man sätter ungarna på dagis med två "personal" enligt Alva Myrdalstuket. Samhället fostrar barnen... Lyckades inget vidare med kindergarten eller hur? Alla talar tyst omd en saken och kallar det pedagogik.
Ta hand om varandra håller jag med om och det bör ske över generationsgränserna. Jag tänker inte på sönderindividualiserad utan mer på sönderkategoriserad där varje åldersgrupp har sitt utrymme.
daghem är kanon: men visst behövs det alltid mer personal
två duktiga pedagoger kan dock göra underverk med en realtivt stor grupp barn och få dom både socialt och empatiskt medvetna
som samtidsproblem är ungdomsvåldet inte en dagisfråga utan en fråga om idealbilder och om hopp
vilken värld har vi byggt åt dem: vad ska man tro på
den sönderkommersialiserade tillvaron med skönhets- och levnadsideal som ingen egentligen vill eller kan nå upp till och en värld fylld av politiska och ekonomiska och religiösa motsättningar där vuxna människpr förnedrar sej själva och varandra dagligen i verklighet och media
till detta svarta rubriker ständigt om klimathotet: orsakat av generationerna före den som nu växer upp
vad ska do mgöra med den världen som vi har lagt i deras händer: vad ska dom tro på
vad ska dom egentligen ta sej till
idealen är våld och sträng kommersialism om man ska hårddra det
och det är inte daghemmen som kreerar dom idealen
Men närvaron av nära vuxna kan ge barnen perspektiv... och möjligheter att välja.
Du kan inte med bästa vilja i världen tycka att en miljö där ett lysande öra berättar att det är dags att ta ned ljudnivån i en barack ute på ett fält är en bra miljö för barn i en grupp. Helt distansierade från övriga livet.
Varför är inte de egna vuxna accepterade som trygghet för barn? Det undrar jag.
Det finns många ideal att välja, inte bara de du drar upp. Jag har två barn själv, förvisso vuxna men de har inget av de ideal du nämner som förebild.
Jag kan förstå hur du menar dock. Världen ser inte så kul ut på alla fronter...
barn låter det har dom alltid gjort: utbildade pedagoger är utmärkta handledare in i det sociala samspelet
men: kolla in världen: titta igenom en tevekväll och testa hur många leende reklamansikten du ser och vad det är för slags tillvaro dom projicerar: den är overkligt glad
sedan räknar du hur många mord och dödsfall du ser på nyheterna och på dom olika filmerna teveserierna som går samma kväll
räkna dom allihop det blir en diger tabell där människor har dödat varandra
det är världsbilden som strömmar in i ungdomarnas medvetanden: tomma pepsodentleenden och ständiga mord
vad ska dom göra
hur ska vi hjälpa dom: är det ett dagisproblem det undrar jag nu yo
kommer våldet från dagis
Det är klart att problemen inte kommer från dagis... det är väl att hänga upp sig på ord egentligen. Men min övertygelse är att den inre tryggheten skapas genom samvaro med nära vuxna inte bara genom professionella vuxna. Det är trygga nära relationer i barndomen som skapar trygga vuxna. Jag vill gärna att det är mamma eller pappa som står för den. Inte dagisfröknar, även om de kanske kan vara bra komplement.
Har man den inre tryggheten så kan man tackla den yttre världen på ett bättre sätt, man kan till och med välja bort den.
Det går väl inte att låta bli att se Pepsodentleenden, men man behöver inte bry sig. Alla gör inte det.
(jag gillar inte dagis rent generellt, jag gillar överhuvudtaget inte de här åldersindelade förvaringsprinciperna som råder)
tänka sej: jag gillar dagis skarpt och jag vet att somliga barn till och med mår bättre på dagis och lär sej mer om medmänskliga värden än hemma
kombination är det yttersta: ett välfungerande dagis med en bra grupp vuxna och barn
tillsammans med pigga och nytra föräldrar som inte är alltför upptagna med att fortsätta att vara tonåringar och egotrippare upp till övre medelåldern
tror mer på föräldrautbildningar och lektioner i emotionell intelligens i skolan än på färre dagis
pepsodentleenden och morden: det handlar inte om att bry sej utan just om att man inte bryr sej: att informationen - dödandet och den plastiska reklamen - går rakt in i medvetandet
Vissa barn har det bättre på dagis, andra har det bättre hemma. Det är olika helt enkelt. Men det är klar att vi tycker olika ;-)
Pepsodentleendena kan jag låta bli att bry mig om, yta med Gynning och Co. kan man bortse ifårån, det handlar om kunskap om vad det står för.
Miljökatastroferna måste man i alla fall fundera kring. Jag har lite framtidstro till tekniken, den har löst många problem tidigare och man kanske kan hoppas att det gäller framöver. Men skrämseljournalistiken är svårmanövrerad eftersom den sätter sinnena igång.
Du talar om priming, allt går in i medvetandet som susar förbi. Det går att undvika om man ökar på medvetenheten om vad det står för.
Just det där med föräldrar som kämpar med sin tonårsimage håller jag verkligen med dig om. Pinsamt. Började inte det på 70-talet när det kom en mass abarnböcker om hur barnen hjälpte sina föräldrar att sluta röka och liknande hiskeligheter.
Läppstiftsjournalistik kallar jag damtidningarna. Men även här gäller det att ha distans.
PS. Jag satt i Statens Ungdomsråd när jätteutredningen Till Salu gavs ut ;-) DS.
Försvinner en stund nu ska ta hand om min "pensionär"... men kör på
man får inte förblindas av den vansinniga mediastormen och insikten om människans brister: verklighet och fiktion blandas för dom unga på ett fasansfullt sätt
dom senaste dagarnas rubriker om vad som sker/har skett i unga barnfamiljer ute i landet är ganska svåra att uthärda när man vet att barnen också läser dem
Det jag skriver om här handlar som jag ser det om ett systemfel, som gör att socialtjänstemän inte har möjlighet att hjälpa så mycket som de själva kanske vill. Så det är inte så att jag har för avsikt att angripa någon personligen. Det här handlar om socialtjänsten.
Jag ska skriva utifrån den vinkel som jag har och har haft. Det gäller bl.a. Den syn på relationen mellan klient och socialsekreterare som jag har tillägnat mig under åren. Och jag har en väldigt gedigen utbildning på det här området. Jag kan gå tillbaka närmare 40 år i mina erfarenheter med socialtjänsten.
Jag blev omhändertagen av staden redan som 6 åring. Och sen fortsatte det mellan olika så kallade barnhem, skolhem, vårdhem, fosterhem, ungdomsvårdsskolor och så småningom till fängelser.
Genom allt detta har socialtjänsten vakat moderligt över mig.
Jag tänkte också uppehålla mig lite kring vad jag tror händer med er när ni genomgår den här förändringen som de flesta socialsekreterare gör och vad det kanske innebär att långsamt tvingas ge avkall på det som ni själva upplever som ett samhälleligt engagemang.
De ”klienter” ni möter, fråntas ofta sitt namn, dom begåvas ofta med dolda avsikter. Avsikter som går ut på att lura er.
Dom delas oftast in i grupper: Det kan vara hemlösa, missbrukare, dubbeldiagnoser, psykiskt sjuka, invandrare, kriminellt belastade och så vidare och så vidare listan kan göras hur lång som helst.
Det här är de enklaste sätten att slippa möta människor som är i behov av hjälp. Möjligheterna att fly från empati och ett medmänskligt bemötande är många.
Det förekommer en kultur som kretsar kring och gömmer sig bakom rigorösa regelverk. Det finns en mycket utbredd, tidskrävande byråkrati.
Ni kommer att bli tvungna att lägga er till med en attityd. Och det kommer inte från klienterna i första hand utan från era medarbetare och dom snäva ramar ni har att hålla er till.
Att ni sen antagligen kommer att föra över skulden på de utsatta, kan man kanske också lägga till den uppsjö av utvägar ni kommer att förses med av era arbetskamrater.
Detta leder i sin tur till att den sökande tappar självförtroendet och får en upplevelse av att inte kunna styra sitt eget liv.
Vilket i sin tur leder till ett maktförhållande som kommer att vara mycket svårhanterligt för er i er strävan att hjälpa. Låter det snårigt?
Då kanske vi ska lätta upp tankarna lite med ett citat ur ”SoL” som ni säkert har ägnat en hel del tid åt. Ni kanske kan hjälpa mig att förstå det här:
”Med sociala tjänster bör avses varje social insats som socialnämnden svarar för och som direkt eller förmedlat tjänar den enskilde och utgör medel för verksamhetens måluppfyllelse” Slut citat.
Där får ni då söka er vägledning när ni t.ex. Möter en skakande misshandlad hemlös kvinna som inte vill åka till det härbärge, som ni förmedlat tjänande sätter in och som svarar mot verksamhetens måluppfyllelse.
Ni kommer att hamna i ett mycket besvärligt maktförhållande till de sökande. Sökande som ni inte litar på och vars levnadsöden ni varken kommer att kunna leva er in i eller förstå.
Era arbetskamrater kommer att se er som svaga om ni inte lyckas hålla stånd mot någon desperat mamma som är olycklig över att hon inte får träffa sina barn. Eller en hemlös som får avslag på ett boende, detta efter en årslång kamp för att bli av med ett långvarigt missbruk för att han visat ett positivt urinprov.
Det finns alltså en flyktkultur på de flesta socialkontor som frodas i någon sorts föreställning om att det går att kontrollera och att uppfostra människor som lever under mycket svåra förhållanden.
Om ni nu skulle se framför er en annan människa. Någon som lika gärna skulle kunna vara din bror eller din syster, ett eget barn. Men som absolut aldrig under några omständigheter kommer att vara det. Sådana smärtor kommer ni helt säkert att skyddas från. I alla fall så länge ni håller er till reglerna.
Det kanske är det som kallas professionalism?
Men detta till trots: Om ni nu framför er skulle se en människa som överges och kränks av det system ni är satta att företräda, så kommer ni oavlåtligt att befästa ett förhållningssätt inom er.
Ett förhållningssätt som bl.a. Går ut på att: Jag är maktlös, det är inte jag som tar besluten, det är någon annans fel.
Jag kan tyvärr inte göra mer för dig nu.
Och ni kommer att få hjälp att rättfärdiga det här med tomma fraser som att ”man måste ju kunna ställa krav på människor” ”dom vill ju inte samarbeta”
En annan sak som ni kommer att få stöd i är att de här personerna, som inte kan anpassa sig till era krav, kanske i vissa fall uttrycker sig på ett obehagligt sätt eller till och med hotfullt. Det är också något som kommer att hjälpa er in i ett vi och dom tänkande.
Ni kommer att ställa krav som kanske kan kännas rimliga för en människa som redan har de grundläggande behoven tillgodosedda och har stöd av sin omgivning.
Så är det inte för majoriteten av de människor som ni är satta att handlägga. För dessa människor kommer kraven oftast att upplevas som totalt absurda. Många tystnar och sjunker in i självförakt, vilket kommer att göra det lättare för er att slippa se. Att slippa se människan bakom alla de föreställningar som ni kommer att skolas in i.
Det ni däremot kommer att bli tvungna att konfrontera är ett ultimat krav som i det närmaste kommer att vara omöjligt för er att gå emot. I alla fall om ni vill fortsätta som socialsekreterare:
Nämligen det krav som säger att absolut inte göra något för en medmänniska som strider emot systemet. Det system som idag stöter ut människor.
Jag uppmanar er inte att bryta mot systemet.
Däremot vill jag försöka göra er uppmärksamma på vem som borde vara er egentliga uppdragsgivare.
Nämligen de som ni är satta att hjälpa, och inte några människor högt uppe i toppen som måste vara i total avsaknad av verklighetsanknytning.
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa
Skicka en kommentar