Det är oftast ett gäng som håller på, men nästan alltid är det en som leder. Det är den personen man som chef/ledare ska identifiera och punktera. Det är enda chansen att få det lugnt i organisationen. Mobbartyperna ger aldrig upp, de finner nya offer vartefter. Elakheterna förflyttas till nästa,d et är det enda sättet de kan få utlopp för sin egen ångest. Visst kan mobbare må dåligt, men det är inget skäl för dem att tillåtas att trakassera andra. Här behövs hjälp för att kanalisera.
Efter ett långt arbetsliv har jag både varit med om att bli mobbad själv, se andra mobbas och dessutom se chefer som blundar för saken. De senare är nästan värst. För civilkurage önskar man hos en chef och nog är det minsta man kan begära att de kan hålla ordning i en grupp. Nu är det inte så enkelt det vet man av erfarenhet, man vet också att en grupp där det råder viss harmoni arbetar bättre och blir mer framgångsrika än en där det råder ständig spänning och misshag mellan medlemmar.
Mobbning är nästan alltid ett ledarskapsproblem för det är ledarens om måste sätta standard för vad som är OK på arbetsplatsen. Dessvärre är ofta ledaren också en människa (Sic!) med de tillkortakommanden som det innebär, så det är inte lätt. Men man måste börja diskussionen någonstans. En viktig sak att komma ihåg är att vi själva är en del av helheten och kan bidra till att förbättra situationen. Man behöver inte stanna kvar på en arbetsplats där man känner sig mobbad. Tryggheten måste man försöka uppbåda inom sig själv.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, arbetsmarknad, mobbning, cooping, härskarteknik, ta ingen skit, ledarskap, moderaterna, samhälle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar