Det är alltid någon som vill ha tolkningsföreträdet...

Lena Mellin skriver en väldigt insiktsfull artikel om civilkurage idag. Det som alla talar om och vill ha. Särskilt inom politiken. Man beundrar den som vågar säga ifrån och stå för sin sak. Men i bakgrunden finns de som anser sig ha tolkningsföreträdet och självständigheten är snabbt glömd. Det är högt i tak och vi diskuterar livfullt inom partiets väggar men när det kommer till beslut så ska alla vara eniga. Alltså följa den givna linjen. Så verkar det vara i alla partier. Annars blit det bannor och bulldäng. Politikerna gillar det rakryggade i teorin men inte i praktiken menar Melin. Det om något, fick de unga politiker som satte sig emot FRA-lagen erfara de senaste dagarna.

Att FRA-debatten var viktig även ur den synpunkten är utom tvivel. Så låt oss ta upp den diskussionen ett tag nu. Vad är en politiker? Enligt ordboken är det en person som ägnar sig åt politik. "... när en riksdagsledamot är vald, intar ledamoten en juridiskt sett självständig fri och oberoende ställning i förhållande till väljarna och partiet" (från kommunal handbok 2007)

"I Sverige har vi partidemokrati. De personer som sätts upp på partiernas valsedlar förutsätts företräda sitt parti. Väljarna kan förändra rangordningen mellan kandidaterna. Men 2006 kom bara sex av 349 in i riksdagen på personröster." (Mellin)

Själv beundrar jag politiker som står upp och hävdar sin sak, såna som har civilkurage. Det är något som också väljare förleds att tro är ordningen. Visst finns det undantag. En beundransvärd person var Anders Gustaf, kommunalrådet från Solna. Han sa vad han tyckte och det var inte alltid medhållande men det accepterades. Det borde finnas fler sådana personer i politiken.

Självklart är det opraktiskt när någon säger sin mening och det blir oordning i leden, men det är nog viktigt för de politiska organisationerna att tänka på att de gamla patriarkerna inte har tolkningsföreträde idag på samma sätt som tidigare. Unga människor är uppfostrade att säga sin mening och ge uttryck för den, de är uppmuntrade till detta sedan barnsben. Dessvärre uppstår då krockar med etablissemanget. Det senare borde öpnna sina gränser.

Självklart kan man ha en förståelse för att det är bra och praktiskt med partilinjer, men visst är väl ändå politik något man engagerar sig i på grund av vissa hjärtefrågor. Fredrik Reinfeldt har tidigare varit en stark förespråkare för personval.

Men han var ung då och hade också ideal som alla andra, men de har uppenbarligen förändrats i takt med tiden. Det är synd, för visst är det rätt det han sa, då. Men tanke och handling är inte samma sak som bekant. Det har vi fått erfara nu efter att ha sett hur det gick till och hur unga som hade egna ideal hanterades. Jag tycker att det var en rent vidrig uppvisning av makt. Så som man inte vill se den i politiken. Det vore en sak om FRA-lagen handlade om människors bästa, men ingen svensk medborgare kan tycka att det är OK att bli avlyssnad på härsen och tvärsen i lönndom. För ingen vet längre hur det man säger och gör tolkas. Det är obehagligt ända in i märgen.

Så här sa statsministern i sitt tal i Riksdagen 1977, det handlade alltså om personval:

"Jag tror också att relationen mellan den enskilde kandidaten och partiledningen kommer att förskjutas. Ingen partiledning kan sätta sig på en genuint personvald kandidat som har ett stort folkligt stöd. Då kan fler spela roll i svensk politik. Fler kan uttala sig, lutandes sig tillbaka mot de många personer som de har fått stöd av."

Även partisekreteraren Per Schlingmann har vurmat för personval och menar i en artikel att moderaterna vill sänka spärren för personval. Anledningen är att öka väljarnas makt. Det är jättebra, men det handlar också om hur man hanterar en personvald politiker nu. Det fungerar kanske inte att samtidigt hålla sig strikt inom partiets gränser och inom partilinjen om folket som man blivit invald av tycker annorlunda än partiet. Det kommer alltid att uppstå såna frågor. Hur ska man hantera dessa? Ur det personvalsromantiska perspektivet hade det varit rätt att låta Karl Sigfrid, Federley och Annie att lägga sina röster efter sin övertygelse. Eller hur?

Att vara medlem i ett parti är ingen mänsklig rättighet som en person i bekantskapskrets sa, det är heller ingen mänsklig skyldighet att vara det, eller hur? Som regel går man med i ett parti för att det mesta stämmer i grundvärderingarna. Däremot kan man inte vara överens om allt och man ska inte heller behöva vara det.

Det finns absolut anledning att diskutera den här frågan, inte minst inom moderaterna förstås, men överhuvudtaget är det en synnerligen viktig fråga om vi vill att människor ska engagera sig i politisk verksamhet i fortsättningen. Det är möjligt att de traditionella partierna sakta tunnas ur och att det mer kommer att luta åt enstaka frågor i stället för gedigna program. Ungdomsförbunden har svårt att locka medlemmar, partiföreningarna är inte särskilt stora. Det finns mycket annat som lockar.

Vi har sett hur människor går samman på internet för enskilda frågor, inte minst i FRA-debatten där det samlats motståndare från varenda politisk inriktning. Det har varit frågan som är den viktiga. Inte vilket parti man tillhör. Från vänster till höger och från rött till grönt till blått i en enda mix.


"De politiska partierna kanske är ett minne blott inom en skapligt kort framtid? Moderaterna tar idag socialdemokratiska frågor och socialdemokraterna tar borgerliga frågor, det är bara ordvändningarna som skiljer. Förmodligen så byggs organisationerna upp igen men det kanske behövs en hälsosam "nollbasbudgetering" även inom den politiska sfären? Det är dock vi väljare som avgör det hela, i alla fall än så länge. Man kan kryssa på den person man gillar och bör göra det också." (moi)

Är detta ett nytt parti kanske? Eller kommer det att bildas och byggas upp nya partier kring enskilda frågor på det här sättet som stoppafralagen.nu har gjort. Piratpartiet har börjat på sätt och vis. En viktig fråga - personlig integritet, en mycket närvarande partiledare och ett oerhört starkt engagemang och inte minst en stor närvaro och interaktivitet på internet. Det lockar många även från de mer etablerade partierna och framförallt lockar det ungdomarna och oss som vet att hantera nya medier. Vi är inte bara kufar som sitter bakom tangentbordet.

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, moderaterna, riksdagen, alliansen, demokrati, samhälle