(DN)
Jag visste att det var något som inte stämde, som gjort att jag haft svårt att känna mig hemma i mitt gamla parti på senare tid. Nytt och fräscht och roliga tablettaskar med budskapet - "när du gått ut nian ska du kunna stava till gymnasium" och liknande. Man gillade det nya fräscha utanpåverket, inom sig bar man ändå rötterna och föreställningen om hur allt skulle vara, och vi jobbade som illrar i valrörelsen. Alla var glada och lyckan på valnatten kunde hänföras till den vi upplevde valnatten 1975, vi som var engagerade då.
Men sen hände det ena efter det andra. Fastighetsskatten som vi ville ha bort blev en inte helt lycklig kompromiss. Trängselskatterna i Stockholm drevs igenom trots löftet om motsatsen. Man började diskutera att privata sjukförsäkringar skulle konfiskeras. Ingen skulle få mer än någon annan. Arbetsmarknadsministern stöder facket i deras ockupation av en salladsbar i Göteborg på grund av att fåmansbolaget inte hade kollektivavatal. Värnskatten skulle vara kvar trots löften om motsatsen. Det ena efter det andra.
Överhuvudtaget så började det kännas konstigt. Var det här partiet man röstat på? Som man arbetar aktivt i? Thomas Gür stoppar i poletten i en gammal krönika som jag får se idag - och plötsligt finns det ord på maggropskänslan, varför känns det inte bra?
På det lokala planet rinner det på som vanligt och det är där man är med trevliga kompisar och gemensamma värderingar och målsättningar, så man jobbar på och tänker att det blir nog bra.
Sen kommer hela historien med genomröstningen av FRA-lagen, som innebär att FRA ges laglig möjlighet att avlyssna hela svenska befolkningens digitala liv, med e-post, internetvanor, SMS och telefonsamtal. Vi var många som skrev om vår oro kring detta.
Mer märkligt blev det när omröstningen gick igenom på det sätt den gjorde med strapatser kring enskilda riksdagsmän som drabbades av regeringens vrede och inte tilläts rösta efter sin övertygelse i denna för befolkningen så genomgripande fråga. Det kändes som om regeringsdugligheten stod i fokus när man lyssnade på statsministerns få uttalanden i frågan.
Man kan undra om delar av dagens regering känner sig som Feldt när löntagarfonderna slogs igenom, för det känns som om FRA-lagen har samma dignitet och genomgripande betydelse för gemene man:
Löntagarfonder är ett jävla skit
Men nu har vi baxat dem ända hit
Sen ska de fyllas med varenda pamp
som stött oss så starkt i våran kamp
Nu behöver vi inte gå flera ronder
förrän hela Sverige är fullt av fonder”
— Kjell-Olof Feldt, 'Alla dessa dagar, s.153
Mufs ordförande Niklas Wykman protesterar och andra bloggare undrar om FRA-lagen verkligen ingick i uppdraget.
Ja, vad ska man säga? Tack till Thomas för klargörandet till att börja med. Vad ska man göra, det tål att tänkas på det. Här sitter man som ett fån... och funderar över vad man ska försvara. Även Hanne K på DN är förundrad och desillusionerad.
(intressant)
Läs även andra bloggares åsikter om politik, FRA-lagen, FRA, moderaterna, regeringen
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
3 kommentarer:
Du får väl samla ihop ett tryck för att dra igång en extrakongress där man ifrågasätter partiets politik. Personligen tycker jag att m:s partiprogram är ren gallimatias. Men det är min personliga åsikt och därför inte relevant. :)
Men upp till kamp mot ledningen om du nu inte tycker att dom sköter sitt jobb :) Be dom läsa partiprogrammet.
Jag ställer bara frågorna. Jag kan ha fel...
Räfst och rättarting är inte min grej - vi är alla människor med de fle och brister vi har.
Vill gärna ha svar förstås.
Ja Feldt ja. Jag har på allvar undrat varför han inte var moderat, av den gamla skolan. Han avskydde facket och han avskydde arbetare (på allvar!) så jag har alltid undrat varför han valde att bli sosse. Många där brukar i alla fall låtsas att de gillar organsisation bland arbetarklassen, men Feldts förakt mot oss och hans beundran för er var helt öppen.
Skicka en kommentar