Bloggen framtidens tidning...

Martin Jönsson skriver idag om en öppnare journalism för att komma till rätta med den nedåtgående spiralen för de traditionella medieföretagen. Journalister måste ta itu med sin "komplicerade relation till publiken" menar han. Publiken sviker tidningarna och nya sociala medier tar utrymme och tid från det traditionella. Detta är naturligtvis problematiskt.

Det hela är väldigt intressant och det är inte bara dags för traditionell media att fundera över sin roll i det stora sammanhanget utan det är också dags för journalisten att fundera över sin yrkesroll. Ty vad är en journalist? Enligt vissa är det en person som får betalt för att skriva i en etablerad tidning. Betyder det automatiskt att det som skrivs har bättre kvalitet än på exempelvis en blogg? Det kan man fundera över. Det finns mycket skräp i såväl tidningar som bloggar och vi ska nu hålla oss just till dessa två typer av media. Enligt annan syn är en journalist är en person som "förstår" saker och kan berätta om det för andra som förstår mindre. Det finns naturligtvis olika typer av journalister, men inte just här och nu.

Man kan se en intressant kedja här, där journalister betraktar sig som ”finare” än bloggare till exempel, bloggare kallas ibland för megafoner som bara skriker rakt ut. Akademiker i sin tur fnyser ofta åt journalister och kallar journalistik för ytligt, okunnigt och mindre värt att bry sig om. Min generalisering är grov för det finns många undantag. Vad jag vill säga är att vi befinner oss i en brytningstid på många olika sätt. En bloggare kan vara vem som helst. Jurist, akademiker, specialist, småbarnsmamma, cykelnörd, beteendevetare, hemmafru, kommunist, moderat, vad som helst faktiskt...

Ifrågasättandet och misstänksamheten

De flesta modernt tänkande journalister gillar bloggandet och bloggar ofta själva, även om man kan tycka att det ibland är kortvarigt eftersom man kan se tidningsbloggare komma och gå med korta inspel i bloggosfären. Andra förstår att använda bloggen som det interaktiva redskap det faktiskt är och de möjligheter de skapar. Men det är nästan alltid så när gammalt möter nytt, det uppstår ett gnuggande innan det blir slätt - men för en del blir det svårare än för andra.

Det finns en särskild ledarskribent som i princip gjort till sitt signum att bloggare är lite mindre värda än journalister som enligt honom har betalt för att skriva det de gör, därför är de också automatiskt bättre. Han tar i så att brallorna spricker när han talar om bloggarna och etiken. För plötsligt räknar han in sig själv som tillhörande gruppen som han själv ska bevaka. Det hör till saken att han är en storförsvarare av FRA-lagen och är mycket kritisk till bloggare som har annan åsikt. Han skriver i Smålandsposten följande med anledning av ett brev från Johannes Åman på DN fått ett brev återgivet bland bloggare. Sen när skulle detta vara ovanligt i övrig media? Det kan man undra.

” När myndighetschefer, journalister, företagsledare, politiker utsätts för detta i tillräckligt stor omfattning leder det till att de undviker att svara på frågor eller ens föra samtal med människor som hör av sig.

När kraven på fullständig transparens praktiseras leder det till att persiennerna dras ned, till ökad misstänksamhet, till bristande tillit, till ett mindre öppet samhälle.” (MS i smp)

Förändrade yrkesroller

Media befinner sig i ständig utveckling och yrkesroller förändras och har gjort så i rask takt de senaste åren. Jag arbetade på 80-talet på Norsk Data Comtec som sålde tidningssystem till alla stora tidningar i Sverige. Vartefter utvecklingen gick framåt så utgjorde de tekniska landvinningarna hot mot olika yrkesgrupper, då som nu. Det var fackliga strider om vilken våning i tidningshusen som skulle trycka på vilka knappar på tangentbordet. Sättare, marknadsavdelningar, layout och journalister kunde på sätt och vis göra varandras jobb med hjälp av den nya tekniken. Nu är tekniken på var mans skrivbord. Det går att göra en egen ”tidning” hur lätt som helst och det är dessutom gratis att göra det.

Om man börjar fundera på just yrkesrollen journalist så kanske det inte bara handlar om att lyssna på publiken utan också om att öppna upp för andras tankar och idéer som Jönsson också skriver i sin artikel. Kanske att det kan vara att ta in även bloggarna i gemenskapen och vise versa. Som journalist arbetar man ofta med sin egen vinkel på ett problem och därefter blir det ”tryckt” och finns på löpsedeln. Så fungerar det i större organisationer, det krävs en viss ordning för att det ska fungera. På så sätt så blir det som skrivs i tidningar ganska statiskt. Det kanske blir något genmäle eller en uppföljande artikel, det är allt. Kunskapen stannar hos skribenten och läsaren kanske diskuterar frågan vid kaffebordet med kolleger, men man når inte vidare till skribenten för utveckling av en fråga. Det är synd för alla har vi att lära av varandra.

När bloggare arbetar så gör de det mer tillsammans, konkurrensen blir inte lika tydlig. En del av oss som bloggar har bakgrunder som journalister och som akademiker med för den delen och har inte kravet på oss att upprätthålla en yrkesroll i en stor organisation. Vi skriver utifrån vårt kompetensområde och olika intressen och kan bidra med djup och nya vinklar till olika frågor. Dessutom pågår det hela tiden en dialog med läsaren, som kan vara en annan bloggare med annan kunskap som förstärker den ursprungliga frågan. Det kan också vara vem som helst som vill ge sitt bidrag till debatten. På en blogg kan ett ämne leva länge och dessutom uppehålla intresset hos många. Det har inte minst FRA-lagen visat där den ursprungliga kraften startade hos bloggarna och tidningarna har sedan följt efter. Papperstidning idag – pappersinsamling imorgon är väl ett faktum för många tidningar trots allt. De har kort brinntid helt enkelt.

Interaktiviteten

Kommentarsfunktionen är en viktig del i bloggandet. Mångfald och tillgänglighet och möjlighet att hitta det man är verkligt intresserad av ökar. En tidning måste alltid ha med lite för alla, även om det är en specialtidning. På en blogg kan den som är intresserad av cykeldetaljer finna sitt lystmäte. Det blir som en Elfa-katalog med olika inriktningar. SvD är den tidning som känns mest engagerad i det digitala landskapet och samverkar med bloggarna på ett bra sätt, det kan säkert bli bättre men det som pågår är en början.

Bloggen Strobist är ett intressant exempel på en blogg som vuxit från ingenting till att vara världsomfattande idag. Den startades av en tidningsfotograf som tröttnat på att bära omkring tung utrustning och i stället ville använda saker som fanns på plats. En tupperwareburk som reflektor till exempel. Idag har hans blogg samlat människor över hela världen, de kallar sig för strobister, de anordnar möten i olika länder där de träffas, visar sina kameraprylar och lär av varandra. Här finns inga gränser. Det är unga, det är gamla, det är proffs det är amatörer. Kunskapen vidareutvecklas, ingenting står stilla.

Tidningens ordning försvinner förstås från bloggandet, och det går att likna vid ett kreativt kaos alltihopa, men ur kaos brukar det komma ordning så småningom. Fragmenten bakas samman till en helhet. Så min slutkläm – imorgon kanske det är bloggen som är tidningen – sug på den ett tag. Därför borde journalister och bloggare ha lite större respekt för varandras sätt att jobba. Journalistik är inte längre envägskommunikation utan en samverkan mellan skribent och läsare. Bloggarna arbetar redan så.

Beta Alfa kommenterar Jönssons artikel och det gör också Farmor Gun.

(Intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om moderna media, sociala media, bloggare, tidningar, journalistik, journaliser, internet, mediautveckling