Måste barn betraktas som bilar...

En hård jämförelse kan tyckas, att betrakta barn som bilar, eller som sommarstugor, båtar eller vad man nu kan hitta på. Jag menar att barn förtingligas och blir en del av livspusslets avigsidor. Många föräldrar pratar om "egen tid" - varför inte ta den med barnen och börja betrakta dem som den utveckling för den egna personligheten det är att ha barn omkring sig. Det krävs en attitydförändring hos föräldrar och det krävs en attitydförändring på den politiska sidan likaså. Barn måste få kosta. Varför inte införa skattesats efter försörjningsbörda, det fungerar på andra ställen.

Visst funderar man över hur det kan komma sig att livet ska vara så beskaffat att det ska levas mellan 22 och 42. Då gäller studier, familjebildning och karriär. Är dessa enheter kombinerbara egentligen?


Man visst kan man undra när man ser vilsna och ilskna tonåringar vara ute och skramlar med ölkassar på tider då de borde vara hemma. När man behöver ha speciella elektroniska öron på väggen på dagis som lyser och blinka när ljudnivån är för hög. Ungarna jobbar ofta längre än föräldrarna eftersom vistelsen på dagis blir längre än normal arbetstid för de vuxna.


Mina egna barn var små på 70-talet och då bestämde jag mig för att vara hemma med dem ett antal år - för att jag ville det. Jag försörjde mig med att ta hand om andra barn så mina barn var inte isolerade alls. Däremot så var många av mina väninnor väldigt frågande och fördömande eftersom de ansåg att man blev fördummad av att vara hemma med barn. Jag hade inte den inställningen och det skulle senare visa sig att min envishet var rätt. För mig, för oss, för vår familj. Efter att barnen blivit större har jag haft en strålande kul karriär med många spännande möten, utlandsresor, ny teknik mm, drömjobbn helt enkelt. Många av mina väninnor är kvar på sina gamla jobb fortfarande och tycker att livet blev trist. Jag lade några år på mina barn och har inte ångrat en minut av det. Det här låter säkert beskräftigt för många, men jag vill bara påvisa att det finns alternativ.

Det är helt fel att föräldrar ska behöva vara utslitna och inte orka med barnen. Föräldrar varken ska eller kan abdikera från ansvaret för sina barn. Att se 14-åriga småtjejer springa omkring med skramlande ölpåsar klockan 01.00 på natten är inte OK. Var är föräldrarna? Tonårsgäng som tycker att det är en värdig sysselsättning att sätta eld på grannarnas brevlådor eller slå sönder hela tågstationer är en ynklig syn. Var är föräldrarna? Hur kommer det sig att barn beter sig så här?

Förmodligen på grund av att det inte funnits tillräckligt många vuxna per barn som kunnat ge dem grundläggande uppförandekoder. De har varit utlämnade till sig själva och verkar gör allt för att få uppmärksamhet. Dagis och förskola är nog bra, men att två vuxna hur välutbildade och välmenande de än är kan inte hinna med alla barn är väl självklart.

Föräldrar borde dock få en chans och möjlighet både praktiskt, ekonomiskt och mentalt att få vara med barnen så mycket som möjligt när de är små. Tiden går väldigt fort och ungarna är stora fortare än kvickt. Dessutom så är det väldigt kul med barn... även de egna.

Dilsa Demirbag-Sten gör en väldigt intressant reflektion kring barn och dagis i DN idag. Det är en viktig diskussion hon startar och jag hoppas attd en blir lika intensiv som FRA-debatten. För den är inte mindre viktig på något sätt. Det handlar om barns rätt till sina föräldrar. Det är bara föräldrarna eller närstående på liknande sätt som kan ge barnen den kärlek de behöver i sina nära relationer när de växer upp. En institution kan aldrig lösa den saken. Enligt min uppfattnign i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, barn, daghem, uppfostran, föräldraansvar, kärlek, samhälle, regeringen, mdoeraterna