Att vara en blåögd idealist...

Att vara politiker kan verkligen vara ett ruttet jobb. Taktik och fulspel och en jäkla massa människor som har just detta som idealet, att vara smarta och vinna olika frågor, ibland mer för tävlingens skull än för innehållet i de beslut som fattas. Tävlingsmomentet tar över förnuftet.

Mark Klamberg skriver om sina erfarenheter från ungdomsförbundets dagar och begreppet att slå in en "kil" - det vill säga att presentera ett förslag som vid första anblicken verkar vara en stor förändring men som när det kommer till kritan bara är ett "plåster" eller kosmetika som Klamberg kallar det. Ordet "tillägg" till FRA-lagen kommer farande genom huvudet. Eller hur? Försvarsministerns uttalande i P1 likaså. Att centerns förbättringsförslag ingår i regeringens plan. Kanske tänker han - går vi med på det så är vi hemma sen och har "vunnit" slaget. Jag vet inte, men med Klambergs artikel för ögonen så kan man undra.

Vissa människor vill vara smarta och lurar andra utan att blunda, målet är att vinna. Först då är man nöjd. Andra är blåögda idealister och blir lite jobbiga för den första gruppen eftersom de inte är så lätta att styra. Det finns en absolut fara för demokratin när för många anser sig vara smarta - för när man ifrågasätter deras argument så är det oftast tomma tunnor som skallrar. För dem är det hur man ska vinna och få in andra i sin egen fålla det viktiga. Konsekvenserna av vinsten får underordnad betydelse. Man ser detta lite varstans inte bara inom politiken utan också inom stora organisationer. Det är ett spel. Ett förödande spel.

"På regeringskansliet finns det förutom ministrarna 200 politiska tjänstemän. Deras viktigaste uppgift är att regeringen ska hålla ihop och få igenom sina förslag i riksdagen. Många är 25-35 år, har en bakgrund i ett politiskt ungdomsförbund, ofta i kombination med arbete på en PR-byrå. De vet från tiden i sitt politiska ungdomsförbund hur man ska vinna en omröstning och göra en politisk spinn. Om de inte själva har denna kunskap, så har partiledarna denna kunskap. De har samma bakgrund och kan spelet." (Klamberg)

Själv tillhör jag idealisterna och i min blåögda tro så vill jag att det ska göra skillnad att vara politiskt engagerad, även om medvetenheten om det fula politiska spelet bakom kulisserna finns förstås. Man blir påmind om det varje dag, tyvärr.

Det är kanske hög tid att dra ner brallorna på det där spelet nu. Och se många av karriärpolitikerna som de små "skitar i universum" även de är? Vi alla är det på sätt och vis, vissa mer än andra dock. Men det är bra att sätta in den lilla människan i ett större perspektiv.

Sen kommer frågan om ska vi rösta på såna personligheter i framtiden, som är stoltare över sin taktikkunskap än sina politiska ideal? De som tycker att de är smartare än andra genom att använda exempelvis kiltekniken och andra fula trix. Det är synd att man inte stryka på valsedlarna numera.

Vill vi bli lurade av personer med skumma och kortsiktiga avsikter och motiv, eller vill bli ihågkomna för att vi gjort skillnad inom politiken genom att stå emot? Mitt svar är enkelt. Det är förstås det senare som gäller, det kan absolut vara värt lite ovett.

När man tar en titt på historien så finner man dock en och annan som stått emot etablissemanget. Jag fick ett mail av Jan Nilson, son till moderate Tore som stod för sina ideal. det är såna personer man beundrar och kommer ihåg, eller hur?

"Min pappa satt i riksdagen i 21 år. 1980 hamnade han i en situation som till någon del kan liknas vid det läge som vissa borgerliga riksdagsledamöter har idag, även om man inte på långa vägar kan jämföra betydelsen i själva frågan. Tore var nog en lojal riksdagsman under de tre partiledarna han hann med. Men att rädda de kvarvarande friflödande älvarna från utbyggnad var en samvetssak för poeten och naturromantikern. Han hade växt upp i Österselet som ligger mellan två forsar vid Umeälven och sett 'sin' älv snöpas av kraftverken och hört vattnets brus försvinna..."

Läs resten av historien här

Jag tror att alla partier har liknande historier. Folkpartiet har en färsk sådan i Camilla Lindberg som stod mot FRA-lagen och var den ende som röstade emot i riksdagen. Hon förklarar sitt ställningstagande här. Det var fler som ville. Man kan hoppas att de fått argument nog nu att rösta emot nästa gång...

Läs också Nicklas Lundblads artikel i SvD om mandat och metod. Den kräver eftertanke och kanske ska gå genom kroppen ett par gånger. Även Halldenius artikel om Rädslan som det politiskt normala är värd att läsas några gånger och fundera kring.

Vad vill vi att politik ska vara egentligen? Jag fortsätter att vara blåögd ett tag till.
Det kan förstås ha ett pris om än kanske inte så drastiskt som det Oscar beskriver i sin blogg idag. Mitt barnbarn säger - Mormor jag tycker du ska sluta med där FRA-partiet, du får för lite tid över för mig. Det är också ett sätt att se på saken. Men jag tror han får stå ut med sin mormors engagemang ett tag till. Man får aldrig ge upp när man tror på något, kanske attd et kan lära honom något det också, så liten han är. Kanske att jag ska lägga till att jag har riktigt blåa ögon, genomträngande brukar en del säga och det inte alltid med välbehag.

Oscar slår också ett slag för Digital idag. Där kan alla vara med och bidra med sina åsikter. Medborgarjournalistik alltså.


(intressant)

HAX, Pär Ström, Enligt Min Humla, Kulturbloggen, Jonas Morian, stoppaFRAlagen.nu, opassande, Jens O.1, Jens O.2, Farmorgun, opassande, Folkpartiet i Nacka, Kim Haverblad,

Läs även andra bloggares åsikter om politik, fulspel, kil, FRA-lagen, FRA, samhälle