(SvD)
De flesta av oss som varit med några år har kommit i kontakt med psykisk sjukdom. Både på nära och på lite längre håll. Det känns verkligen välkommet med nya pengar till den sektorn som har varit eftersatt under så lång tid. Dels så är det uppenbart att det behövs en rejäl satsning och dels är det dags att lyfta fram psykisk sjukdom i ljuset och göra den likvärdig med ett brutet ben eller annan åkomma som är mer OK. Att ha en psykisk åkomma är förknippat med så mycket skam och så många fördomar och så många problem. Inte bara för den som är sjuk utan också för den som är anhörig.
Att leva med en person som lider av depression är ingen dans på rosor. Så jag hoppas att det inom satsningen också finns utrymme för anhörigstöd. Idag är det tunt på den punkten och att vara stöd för en sjuk anhörig är en krävande uppgift. Inte nog med de egna skuldkänslor man kan få av situationen. Vems fel är det här? Vad kunde man gjort bättre? Hur ska man kunna hjälpa en person som inte fungerar på grund av sjukdom som inte syns och inte talas om? Hur ska man hantera omgivningens fördomar? Det måste vara något i barndomen, fel i uppfostran, ligger i släkten? Det finns många anhöriga som går under själva och hamnar i egen depression och så går det runt i cirklar som är svår att komma ur.
Satsar man en del av övrigt posten på stöd på anhöriga i form av terapi och utbildning så kanske några själar kan räddas till ett vanligt liv istället för att även anhöriga ska dras med. För så går det till idag. Tyvärr. Sen behöver psykiatrin absolut komma upp på kartanoch få större utrymme inom vården. Det duger inte att man får hjälp först när man försökt ta sitt eget liv - med en tid om fyra veckor. Det hinner hända mycket på den tiden. Då ställs det höga krav på de anhöriga.
Självklart blir det gnäll om det här - det räcker inte säger man från (s)-håll. Inte vet jag, men det är väl en väldigt bra början och det viktigaste av allt är en attitydförändring till psykvården, att den tas på allvar. Att man funderar i banor som att den som har psykiska problem (det finns många olika grader i det förstås) ska få mer hjälp än vad som är fallet idag. Regeringens satsningar på hjälp-till-självhjälp på flera områden är en betydligt positivare utveckling än att bidra till att man fastnar i ett beroende. Att ta sig ur sina problem så fort som är möjligt måste ändå vara det bästa för var och en. Därmed inte sagt att det inte finns personer som behöver ständig hjälp och då ska de förstås ha det också.
(DN)
(SvD)
Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, psykiatri, vård, samhälle, depression
1 kommentar:
Hur är det välkommet att vi svenskar skall avstå ännu mera av livets goda för att ytterligare göda en extremt ineffektiv ofantlig sektor?
"Ju rikare Sverige blivit, ju mer svenskar betalar för sin sjukvård, desto längre blir det till doktorn. Enligt den så kallad Nivel-studien, från mitten av 90-talet, låg Sverige på sista plats i EU när det gäller patientens utsikter att träffa en doktor inom rimlig tid. De svenska köerna var unika redan då, och längre lär de bli. Förvisso har skaran av offentliganställda läkare nästan tredubblats sedan 1975 (från 8.511 till 24.233). Men under samma tid har antalet patientbesök per läkare mer än halverats. Enkel matematik upplyser att vi skulle kunna vara på väg mot den dag då hela BNP går till landstingen, halva befolkningen har läkarexamen - men ingen tid över för den andra halvan, som ligger kroniskt sjuk."
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=351018
Skicka en kommentar