Obs! Jag har fått kritik för att jag är kategorisk. det blev så för att jag ville förstärka barnens arbetssituation. Alltså visst vet jag att man inte ska dra alla dagis över en kam. Men rent principiellt så tycker jag att det är viktigast med valfrihet och att barn som inte är på dagis ska ha lika mycket samhällsstöd som de som är det. Det skiljer ganska mycket. Jag tror att föräldrar kan avgöra själva hur de vill ha det.
Motståndare till vårdnadsbidraget betraktar det ofta som en kvinnofälla. Jag förstår inte det.
Det är dags att se vårdnadsbidraget ur barnens perspektiv. Så länge de är små så finns det en viss fördel med att få vara nära sin egen familj, sin mamma eller sin pappa. Det gäller hur bra det än är där på dagis och i förskolan. Barn behöver en trygg plattform och det säger sig självt ändå att två personal på 20 barn inte kan vara lika bra som en mamma på två barn. Hur pedagogiskt upplagt det än är tänkt så är daghem och förskolor tämligen torftiga miljöer. Det behovs stora elektroniska stora öron på väggen som lyser när ljudnivån är för hög. Bara en sån sak.
Vårdnadsbidraget handlar om barnen och deras möjlighet att få slippa slitas ur sängen klockan 06.00 på morgonen för att gråtande, trötta och hungriga dras på kälke i mörker och vinterkyla till dagis. Eller hem på kvällen på samma sätt. Mitt värsta exempel är den mamma som tappade av ungen från kälken och inte märkte det förrän hon gått nästan 100 meter, det var mörkt och kallt. Fruktansvärt för både henne och barnet.
Vi har ett samhälle som i allmänhet på grund av ekonomiska faktorer kräver att båda föräldrarna jobbar. Detta har vänts till att vara någon slags rättighet för kvinnan att vara jämlik. Man blir fördummad hemma och man har rätt att också göra karriär med flera anledningar som förs fram. Det är bara nonsens alltihop. Det enda som händer är att småbarnsföräldrar jobbar ihjäl sig och blir sönderslitna och överarbetade redan i 35-årsåldern. Vad är det för ideal att stå efter egentligen? Statistiskt så är det mamman som tar mest ansvar men om man ser sig runtomkring så verkar de flesta unga pappor vara högst delaktiga i pappaledigheter och tar stor del av sina barns vardag och uppväxt. Det är orättvist mot dem som tar sitt ansvar att påstå att det inte håller på och händer saker här. Men det tar sin tid.
Vem talar om barnen?
Vi låtsas att de får pedagogik och utveckling på dagis så att vi kan jobba. Ungarnas arbetsmiljö skulle vi vuxna aldrig stå ut med, den är alltför torftig. Det vet alla som har sett ett dagis, visst finns det undantag, men institutionskaraktären kommer man aldrig ifrån. Ett stort rum med stojande barn och ett elektroniskt öra på väggen som lyser när ljudnivån blir för hög. Dagispersonal som är för få till antalet och som kanske själva lämnar bort sina egna barn för att arbeta med andras. Det är inte en bra miljö för någon.
Det är något i grunden fel när insatser för de egna barnen betraktas som mindre värda än att slita ut sig på ett kontor. Man hinner med det också. Det är inte nödvändigt att göra allting samtidigt. Barn ska inte ha längre arbetstid än föräldrar. De är bara små några år sen är de förlorade och då har man allt tid i världen att jobba på.
En annan sorglig sak ur barnens perspektiv är den allmänna hjärntvätt som går ut på att föräldrar ska betrakta det som tråkigt och understimulerande att vara med sina barn och att det snarare blir en fight melan föräldrarna om vem som ska ta hand om barnet, hur mycket och när i stället för att man slåss för att få vara med dem. Barn är små ganska kort tid och det gäller att tänka på dem på det sättet.
Ur barnens perspektiv är det bra att föräldrar får välja hur de vill ha det med sin barnomsorg, vissa barn passar på dagis, vissa föräldrar passar inte att vara hemma med barn. Det är mångfalden och valfriheten som är viktig trots allt. Egentligen borde det inte vara bidrag utan snarare avdrag och skattebelastning efter försörjningsbörda som borde vara ledstjärnan. Barn är viktiga.
Det är dags för barnen att säga ifrån, de ska inte användas som vantar i jämlikhetsdebatten. De behöver se mer av sina föräldrar. Det har samhället råd med och det lönar sig förmodligen i längden på många plan. IMHO.
(SvD)
Läs även andra bloggares åsikter om politik, vårdnadsbidrag, barnperspektiv, försörjningsbörda, jämlikhet,
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
10 kommentarer:
JA! exakt så! (säger jag som inte har barn, men det hindrar mig inte från att ha en åsikt;)
Hej! Som morfar till 5 barnbarn instämmer jag helt i Marys beskrivning. Dessutom är det så att svärsönerna - båda med tuffa och krävande jobb liksom mina döttar - tar i högsta grad del i dagspusslet. Vårdnadsbidraget hade varit till stor fördel första åren efter föräldraledigheten. MEN så finns ju mormor/morfar och farmor/farfar; de Ni riksdagspolitiker! Ett litet. litet jobbavdrag hade suttit!!!
Jag tycker mest att vårdnadsbidraget är ett sätt för KD att markera sin ställning som fostrare av svenska folket, vilket vi känner väl till som tvingas jobba nära KD-politiker i olika sammanhang. Bidraget är för litet för att göra särskilt mycket för dem som behöver det. Däremot blir det naturligtvis lite extra fickpengar för dem som inte behöver det. I hushåll med två vårdnadshavare kan man vara hemma mycket om man vill och om man är beredd att sänka sin standard rejält, men om helgnöjet är shoppingmallen, och Poggenpohlköket ett måste blir det naturligtvis svårt.
Att vårdnadsbidraget är för litet är ju inte KD:s fel utan snarare Birgitta Olsson och folkpartiet som därmed gjort det till en halvmessyr som de sedan ger vänstern möjlighet att angripa.
Eftersom barnen är borta halva tiden de första åren enligt uppgift så borde samhället ge föräldrarna samma summa som de subventionerar förskolorna med dvs ungefär 10.000 kr.
Det skulle deras arbetsgivare och arbetskamrater tjäna på också så slapp de jobba över mindre för att föräldrarna ständigt vabbar.
Hela familjepolitiken liknar ett nollsummespel där massor av människor måste jobbba för att en viss grupp ska kunna eller tvingas jobba.
KS
Jag får ta seden dit jag kommer och vara lite kategorisk.
Du kan aldrig ha haft "chansen" att vara borta från ett kvalificerat jobb ett helt år eller lämna dina barn på ett väl fungerande dagis!
Det finns få saker som gör en så sinnesslö som att tillbringa långa tider utan intelligent konversation och något konstruktivt att göra! Jo jag har sett att det finns dagis där miljön är dålig eller personalen inte orkar med riktigt, kommer du däremot in på ett bra dagis är det koncentration på intressanta saker som gäller och det enda högljudda är när kompisarna hälsar på någon som kommer eller om någon slår sig.
Dessutom har du som förälder ingen chans att ge dina barn i närheten av ett tillräckligt socialt sammanhang om du inte råkar vara hypersocial själv och ha gått om vänner som skaffar barn samtidigt.
Vi har (på gott och ont) lämnat det gamla bysammhället där alla känner alla och du alltid kan gå över till grannfrun och dricka en kopp kaffe medan ungarna leker.
Med ditt resonemang borde vi undervisa grundskolebarn själva hemma eftersom det finns skolor där lärarna inte kan/får hålla ordning.
(Jag är väldigt glad att det ställe min son går på dagis även har grundskola så jag slipper försöka hitta en bra sådan när det blir dags.)
Jag kan däremot hålla med dig om att en hel 8-timmars dag plus resor blir väldigt länge.
Anonym du skriver "Du kan aldrig ha haft "chansen" att vara borta från ett kvalificerat jobb ett helt år eller lämna dina barn på ett väl fungerande dagis!
Det finns få saker som gör en så sinnesslö som att tillbringa långa tider utan intelligent konversation och något konstruktivt att göra! ""
Jag var först hemma med mina barn utan att bli sinnesslö - det är den attityden jag tycker är så trist att den blivit så spridd. Så synd om barnen egentligen att de är så uttråkande. Jag tycker verkligen så. Trist för barnen. Klart att jag kategoriserar även om man naturligtvis måste se till varje familjs situation. Men nog borde stödet vara lika för alla barn oavsett om de går på dagis eller är hemma hos mamma eller hos morfar. Familjen borde få lösa de första åren av barnens liv utifrån sin egen vilja. Det är viktigt.
VAd det gällermin egen situation som du frågar efter så är det riktigt att jag int evalde mellan ett jobb och barnen. Barnen fick någr år först och sedan fick jobbet sitt. Jag har haft ett oerhört utvecklande och kul jobb på alla sätt, bra betalt med alla chefsattribut, resor över hela världen och kontakter med alla legender inom IT-branschen. Men jag delade upp tiden. Nu är jag mormor och ser hur de vuxna barnen slits ut i förtid på grund av alla krav.
Men sinnsesslö och dum i huvudet blir man inte av barn. Tvärtom kan man lära väldigt mycket av barn
Men jag tycker det är konstigt när du skriver ...nog borde stödet vara lika för alla barn oavsett om de går på dagis eller är hemma hos mamma eller hos morfar. Familjen borde få lösa de första åren av barnens liv utifrån sin egen vilja.
Skall det offentliga stå för finansieringen av alla personligt utformade omsorgsvarianter? Den vanliga liberala linjen är väl annars att staten skall stå för ett minimum av samhällsfunktioner. Dagis är en minimifunktion som finns till för dom som måste arbeta. Många skulle kunna välja helt andra liv, om dom hade varit beredda att ta konsekvenserna i ekonomiskt hänseende. Marginalerna att utforma sitt liv är större än de flesta vill inse.
Förr i tiden var barnen föräldrarnas pensionsförsäkring. Skatterna var låga, föräldrarna betalade för barnens uppväxt och fick tillbaka detta som trygghet på ålderdomen.
Nuförtiden går vinsten av barnens arbete inte till föräldrarna utan i stället till staten genom höga skatter, föräldrarna betalar också höga skatter och har därmed dessutom ännu mindre möjlighet att själva betala för barnens uppväxt.
Därför är det i statens, och de barnlösas, intresse att ge tillbaka en del av de indragna skattepengarna till föräldrarna, för utan barn, inga skatteintäkter alls i framtiden. Effekten av högskattesamhällen med generella välfärdssystem blir att speciella skattelättnader/bidrag måste ges till familjer med barn. Att säga att det är "skattebetalarnas" pengar är en (ack så vanlig, socialistisk) felsyn, det handlar i själva verket om en del av de pengar som var föräldrarnas från början. Om det sedan kanaliseras som "bidrag" för att själv ta hand om barnen eller låta någon annan göra det kvittar i sammanhanget lika.
En intressant artikel. Men litet väl kategorisk.
Jag är farmor till en underbar liten knatte, som jag ibland hämtar på dagis när hans föräldrar är förhindrade.
Det är ett välfungerande dagis där personalen har full koll och ljudnivån högst normal för lekande barn och miljön såväl inne som ute välanpassad till barnen.
Visst finns det dåligt fungerande dagis också men då bör dessa åtgärdas, inte barnen sköljas ut med badvattnet.
Det i mitt tycke viktigast är att det skall finnas valfrihet.
De som vill vara hemma med sina barn de första åren kanske fram till skolstarten skall ha möjlighet till det ex.vis genom ändrade skatteregler så familjeförsörjaren kan klara att försörja familjen på en lön.
Vidare bör systemet med öppna förskolor byggas ut, det vi kallade leksskolor på min tid, så även "hemmabarn" får del av den sociala träning förskoleverksamheten är.
Maja - Ja, jag kanske var lite kategorisk men det var mest för att försöka plocka fram barnen i det hela. Det handlar mest om föräldrar och ingen frågar barnen, det är det jag vänder mig mot.
Självklart finns det bra dagis och barn som mår bättre där men det väcker alltid starka känslor när man tar upp ämnet.
Principen borde vara att alla barn skulle få samma utgångsläge och det skulle vara valfritt hur olika familjer vill göra.
Skicka en kommentar